Språkvården är inte vad den en gång var.

Förr i tiden tycks de som sysslade med språkvård ha varit höglärda esteter som satt på sina kammare, smakade på orden och helt sonika bestämde hur det skulle vara. Numera är de ute och lyssnar hur vanliga människor talar och deras svar på vad som är rätt och fel blir demokratiska ”å ena sidan” och ”å andra sidan”, ”många uppfattar det så här” och ”numera föredrar man ofta”.

När dryga 400 brev till radioprogrammet Språket samlats i en antologi med samma namn visar programledaren Anna Lena Ringarp och språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson en viss sympatisk förståelse för att dessa relativistiska svar ibland skapar frustration hos lyssnarna. Så avslutar de brevsamlingen med ett argt insänt upprop:

Ni borde vara mer kritiska och bestämt döma ut allt "ogräs" som tycks få frodas! Inte bara urskuldande säga ”Numera så säger så många på det viset så nu nödgas vi godta även sådant som inte tidigare accepterades.”
Har något betraktats som fel, så måste det drabbas av bannlysning även i vår tid och allt framgent.

Sådana extrema ståndpunkter tar förstås de trivsamt språkliberala programledarförfattarna avstånd ifrån. Men nog är det lite intressant att se vad människor funderar på, vad som stör dem och hur de argumenterar emot det som stör dem. Och nog kan man göra sig en och annan insikt i sina egna later och olater på kuppen.

För hur språkliberal man än anser sig vara – alltid finns det några tendenser i medmänniskornas språkbruk som man fullkomligt går i taket över. (Särskrivningar, förmodligen, eller svengelska eller slang eller svordomar eller de där jävlarna som börjar var och varannan mening med ”Som” eller ”Men”.) Och alltid har man en logisk förklaring till varför det ska heta just precis som man själv tycker att det ska heta. Men tänker man snäppet längre inser man vilka godtyckligt system språk egentligen är. Logiken finns i det överenskomna, inte på något absolut plan.

Språket är en småmysig bok om vårt språks alla små vardagsbekymmer. Den passar utmärkt att diskutera över kaffebordet eller att filosofera över till kvällsteet. Är ”frysta” och ”frusna” samma sak? Hur logiska är våra prepositioner egentligen? Varför är det okej att skriva ”ta” för ”taga” och ”sa” för ”sade”, men tveksammare med ”va” för ”vara” och ännu mer med det dialektala ”gö” för ”göra”? Vad stör du dig på egentligen? Och vad kan andra tänkas störa sig på hos dig?