En dag får Mister Räf syn på en blomma som är så magiskt blå att han plötsligt känner sig grå och färglös själv. För att ta reda på om även andra uppfattar honom så börjar han fråga alla han möter vad de tycker om hans färg. Mullvaden, som inte vill låtsas om att han faktiskt inte ser så mycket, säger att den grå färgen är elegant. Räven rullar sig i lera i ett försök att ändra färg, men då tycker skatan att han är alldeles grå och föreslår att han ska ta ett dopp. Till slut går han mer drastiskt till väga och färgar pälsen blå, men alla hans ansträngningar är förgäves.

Det här är ett återkommande tema som det finns många variationer på: vilken fälla det kan vara att försöka göra om sig själv och hur förlösande det kan vara när någon slutligen ser en och uppskattar en för den man är. Här är det några barn som talar om att räven är fin i sin röda päls och då kan han äntligen se den som den är.

Texten pekar tidigt mot sin egen avslutning och tur är väl det att räven inte får fortsätta deppa i all oändlighet.

Illustratören Staffan Gnosspelius har jobbat med etsningar som skapar en mycket variationsrik yta som han sedan färglagt för hand. Resultatet blir en ovanligt vacker och lite drömsk skog, insvept i dimma när skymningen långsamt faller. En miljö som historien växer i.