När jag var liten gillade jag att dra ut böcker ur bokhyllor. Det är säkert ingen särskilt ovanlig erfarenhet, men jag inbillar mig att det faktiskt har något att göra med hur mycket jag tycker om böcker nu. Likaså att jag satt i domusgångarna och läste högt ur pixiböcker medan föräldrarna var och handlade. Att jag inte kunde läsa spelade ingen roll.

Böcker är ett medium man kan använda till mycket, det syns inte minst i pekboken Boken om boken. Texten är skriven à la Max-böckerna av Barbro Lindgren, det vill säga i ofullständiga, korta huvudsatser: ”Var är boken? Leta bok. Hitta bok” och så vidare. Det är tvära kast mellan att faktiskt använda boken som den är tänkt, till exempel att läsa ur eller bläddra i, och att använda den som vad som helst: bädda ner den i en säng eller rädda den från ett farligt monster. Man kan tycka om boken och vara arg på boken med mycket kort mellanrum. Barn har en stor förmåga att omvandla det de har tillgång till till det de vill att det ska vara, att leka och låtsas, men att det här handlar just om en bok har betydelse. Synen på boken som objekt blir därmed avdramatiserad, här finns inga förmaningar om att vara försiktig med den, inga föreskrifter om vad man ska ha den till. Boken är ett föremål att leka med, att göra vad man vill med.

Bilderna är oftast nära och avbildar just den aktivitet som barnet för tillfället använder boken till. Detta bryts i några få uppslag, när boken är borta, och hela det rum där händelserna utspelar sig visas upp. Detta ger en känsla av hur stor omvärlden, bara det enda rummet, kan vara för ett barn, och ger dessutom möjlighet för den som läser att själv leta efter och hitta boken.