Kanske är det typiskt att det är Storbritannien som är ursprungsland för en bok som denna; en nation präglad av breda sociala klyftor, klasskamp, nyliberalism i Thatchers kölvatten och på senare år en huvudrollsinnehavare i det globala konfliktspelet. Detta är ändå nationen som genom Orwell gav oss 1984 och genom Moore och Lloyd gav oss V for Vendetta.

Och så Marknadskrafter. Morgan har några basingredienser han gärna återanvänder i sina böcker, som exempelvis en dystopisk nära framtid präglad av skenande kapitalism och en mänsklighet i allmänt moraliskt förfall. Det mesta är exakt som i vår egen värld och tid, men med ytterligare några moraliska och juridiska trösklar överstigna. Inget känns egentligen orimligt, gränsen mellan straffbart våld och nöjesvåld har blivit suddigare de senaste åren, även i verkligheten.

Men i Marknadskrafter presenteras en värld där pengastarka företag vuxit upp kring konfliktinvestering, det vill säga affärsmässig och profitfokuserad finansiering och kontroll av väpnade konflikter och krig i tredje världen (sällan med målsättningen att lösa konflikterna, utan göra det vinstoptimala, med andra ord cementera socioekonomiska klyftor och fortsatt krigande). Ett sådant företag är Shorn Associates, med säte i London, där bokens över lag osympatiske antihjälte Chris Faulkner just fått anställning som verkställande ekonom inom Tillväxtmarknader, komplett med märkeskostym och företagspistol innanför kavajen. Med bakgrund i de gängstyrda avspärrade zonerna har Chris bokstavligen gått över lik för att klättra på karriärstegen och för att kunna bosätta sig i Londons finare kvarter, där man kan gå på gatorna utan risk för att bli rånmördad. Dessvärre kan man lätt bli dödad i bilen till jobbet, eftersom det inom företagssfären är fullt lagligt (och uppmuntrat) att utmana kollegor och konkurrenter på dödsdueller medelst bil.

Visst finns här samma samhällskritiska yuppie-ultravåldsinslag som i Bret Easton Ellis' American Psycho, eller samma gå-över-lik-anda som i Fox' alltför tidigt nedsläckta TV-serie Profit (fast utan glimten i ögat). Morgan erkänner villigt att Mad Max-filmerna utgjort en inspirationskälla. Det är rått och hårdkokt, men bara bitvis och aldrig egentligen frossande. Snarare stegras råheten gradvis, och Chris' samvetspansar tjocknar i samma takt som hans reaktioner på och relationer med sin omvärld tar sig allt sjukare uttryck. Snarare än en actionroman blir det en berättelse om en persons gradvisa insjuknande i galenskap, om att bränna broar som aldrig kan byggas upp igen; men också om ett äktenskaps uppluckring och den förbjudna fruktens oemotståndlighet.

Det är en smutsig, cynisk, bitter och i allra högsta grad politisk bok. Den är en skarp samhällskritik men erbjuder inget egentligt hopp om bättring. Det är också en sidvändare, eftersom det fortfarande är gott om dramatik och biljakter, men också tack vare ett bra och lättflytande språk vilket nog ska tillskrivas både Morgan och översättningen.