Innan jag började läsa Anna d’Arc hörde jag att den påminde om Twin Peaks. Det är det dumma med att läsa om en bok innan man har läst den själv, man vet inte vad man hade kommit på själv och inte. Men visst andas det Twin Peaks, minus agent Cooper och baklängestalande dvärgar (och ingen Bob heller, tack och lov). Men kanske ännu mer tänker jag på Crystal Falls – en Wahlströmsserie jag läste i min ungdom om en industristad med avgrundsdjupa klassklyftor där nykomlingarna inte visste hur de skulle bete sig och umgicks över gränserna (hu). Fast Anna d’Arc är mer välskriven.

Anna d’Arc handlar om Oskar, tjock och mobbad, vars pappa blivit avskedad från bruket. Enda orsaken till att han håller sig från att svälja sömntabletterna han sparat är Anna Kovac. Anna som är mörk och annorlunda, som har trasiga kläder och som alltid är överallt och är ett energiknippe. Anna som får stödundervisning och har den "bokstavskombination som råkar vara populärast för stunden".

Det känns som att jag läst massor av böcker om tysta, svåra tonårspojkar på senare tid. Jag vet inte varför de tycks flockas, men det är bra.

I staden bor också familjen Asker: de som är rika och överklass och helt enkelt förmer. Dottern Elisabeth har ärvt den stora gården av en gammal släkting, mamma Charlotte är ständigt småfull och de har ett utländskt hembiträde. Hennes kusin Fredrik Rosencrantz flyttar till stan från USA och han kan inte alls koderna, utan börjar umgås med Oskar, fast han är helt fel för en överklasspojke som han. Och så vidare.

Den värld som Mårten Sandén beskriver i Anna d’Arc ska föreställa svensk, men är så osvensk den kan bli. Som sagt påminns jag snarare om amerikanska teveserier eller lika amerikanska dussinromaner. Djupa klassklyftor, "Dallas-schabrak", brådmogna ungdomar och utländska hembiträden. Det är en helt klart underhållande omvärld.

Dock är boken mycket mer än så. Intressantast är historien mellan Oskar och Anna, jag hade velat se mer av Anna, det är hon som ger boken tyngd, tycker jag. Tyvärr drar Mårten Sandén i för många trådar samtidigt, vilket resulterar i att vi får många parallellhistorier, men ingen går riktigt på djupet.

Jag tänker att jag hade velat läsa fler böcker om samma stad och samma personer, men ur flera olika synvinklar. Då hade historien kanske blivit färdigberättad till slut. Om jag fick läsa Elisabeth Askers, Melinda Coopers, Annas egen och Fredrik Rosencrantz berättelser kanske jag skulle bli nöjd. Jag röstar för en hel serie!