Meh.

Jag vet, så ska man väl inte avfärda böcker som nominerats till Bookerpris, som tacklar viktiga frågor som fundamentalism och kärlek, som vågar ta lite egna formgrepp. Men … jo, tyvärr. "Den ovillige fundamentalisten" är ett enda stort "jaha".

Och det är jävligt synd, för jag gillade verkligen Hamids debut "Nattsvärmare". Upplägget i "Den ovillige fundamentalisten" är inte extremt påhittigt – det där att skriva en omvänd "Heart of Darkness" med en utomeuropeisk erövrare (huvudpersonen heter alltså Changez, efter både Djingis Khan och David Bowie) som reser västerut för att tillskansa sig västvärldens kunskap för egen vinning har ju gjorts några gånger nu – men vår unge antihjältes äventyr i kapitalismens högborg är rätt intressant. Changez ska nämligen slå sig fram som managementkonsult hos en stor amerikansk byrå som hanterar uppköp och försäljningar av företag över hela världen, och det blir i sina bästa stunder en riktigt kul nidbild av amerikansk syn på världen och kulturkrockar. Hamid är lite för förtjust i halvklumpiga allegorier – Changez arbetsgivare är Underwood Samson som i Uncle Sam, hans flickvän-in-spe heter Erica eftersom det rimmar på America, etc – men det kan jag också köpa.

Nej, problemen börjar – både för Changez och för Hamid – den 11/9 2001. För precis som den unge pakistaniern plötsligt får väldigt svårt att leva i ett allt paranoidare USA, verkar Hamid inte riktigt veta vad han ska göra med historien där. Changez byter lite halvt om halvt sida, från att ha varit en ganska ytlig satir över USA blir det en ganska ytlig satir över islamister, och ingendera delen ger egentligen några originella vinklingar. Man får lite intrycket av att Hamid velat säga något viktigt om kollisionen mellan två sorters världssyn … men inte riktigt kommit på vad det är han vill säga.

Att allt sedan också presenteras som en inte särskilt trovärdig monolog, där Changez slagit sig ner bredvid en amerikan på ett café i Lahore och obedd vräker ur sig sitt livs historia ner i minsta väluttänkta symboliska detalj … det hjälper inte heller intrycket att detta inte är så mycket en roman som en förklädd essä om vitsen att se skygglapparna hos båda sidor, att fundamentalister av olika slag finns överallt, och att man inte ska dra alla över samma kam. Vackert så, men visste du inte redan det, lär "Den ovillige fundamentalisten" knappast övertyga dig. Därtill är den, en del välfunna poänger till trots, alldeles för platt.