Jag minns att jag en gång lekte med tändstickor på en sommaräng. Skulle bränna gräs bara. För att det var spännande att se elden och dessutom skulle det vara lätt att släcka den. Ett par snabba stampningar med foten och den hade slagits ur sin fattning. Inom kort slog elden mot mina knän. En annan gång experimenterade jag med niovolts batterier och stålull. När elen strömmade genom metalltrådarna så började plötsligt en skenande process. Det stänkte glödgad tråd och ullen blev snart för varm att hålla i. Jag tappade kalaset som föll sprakande mot det kalla källargolvet.

Jag hade gläntat på dörren till något förbjudet, kanske en katastrof, i miniatyrform visserligen. Lyckligtvis kunde jag kontrollera elden. Tämja den. Bomben med stort B, atombomben, när den fälls är det utom varje människans kontroll. Och det är också min behållning av boken Bomben ett liv. Och det driver min nyfikenhet mot det som rör det hopplösa och totalt meningslösa. Det är det som jag finner intressant och fascinerande med Bomben ett liv.

Från sent 30-tal till sent 90-tal får vi följa presidenters, tyranners, generalers och vetenskapsmäns tankar och uttalanden. Tyngdpunkten ligger på sent 40-tal och det första decennierna av det kalla kriget. Hur ryssar och amerikaner tävlade om att tillverka den största atombomben och sedan vätebomben. Vetenskapsmäns dubier och generalers beslutsamhet ställs mot varann. Det är intressant. Det är korthugget också. Och det ger en ganska fragmenterad bild av historien. Den samhällspsykologiska historien kommer lite på kant mot förhållanden på militärbaser före och efter provsprängningar. Detaljerna är visst givande men de blir för många utan att det resoneras särskilt mycket om dem.

De Groot avslöjar naiviteten som rådde runt kärntekniken samtidigt som vetenskapsmän inte kunde sova på nätterna efter att de första två bomberna som fälldes mot Japan gav effekter som vida överträdde önskemålen. På något vis försöker jag förstå känslan av ett totalt kaos. En orkan av hetta som tränger in i varje por och omedelbart förkolnar vad som kastas mot näthinnan. Att en enda bomb kan förånga en ö och lämna en 50 meters krater och ett gäng groggy fiskar efter sig är ändå svårt att förstå. Den nästan barnsliga nyfikenheten som driver vetenskapsmännen samtidigt som de brottas men den moraliska aspekten och att människan nu har möjlighet att spränga sin planet i luften, ett par gånger, blir om än svagt den starkaste behållningen av boken.

En annan intressant aspekt är diskussionen om avveckling som världsopinionen i dag överhuvudtaget inte diskuterar. Det gör inte boken särskilt viktig men det är ändå en påminnelse om att vi inte lever i någon speciellt mycket säkrare värld i dag än för bara ett par decennier sedan. Snarare borde risken vara större för att vi råkar ut för en bomb, kanske endast en smutsig sådan, än någonsin tidigare.