Om Akademien mot förmodan skulle ge sig på att dela ut ett Nobelpris till en serieskapare (hoppas kan man ju) vore Art Spiegelman onekligen det självklara valet. Hans Maus placerade serier, eller grafiska romaner som kanske är en mer korrekt beteckning, på kartan på ett gränsöverskridande, välförtjänt sätt med bland annat Pulitzerpris och MOMA-utställning som följd.

Har du av någon anledning missat detta svartvita mästerverk finns nu möjlighet att enkelt göra bättring sedan båda delarna av serien samlats i en volym. Maus är ett nytt grepp på ett svårt ämne, sällan skildrat så påtagligt som här. På nästan 300 sidor får vi följa serieskaparens föräldrar genom krigets Polen och fram till nutid, där den vuxne Art Spiegelman kämpar med sitt eget liv efter mammans självmord, med sin motsträviga pappa och med att hitta en form för deras berättelse.

Mänskliga djur är ju inget ovanligt i litteraturen. Från fabler och folksagor till moderna barnböcker och Disneyfilmer har de förekommit tämligen rikligt. Ändå skulle nog de flesta, innan Maus dök upp och kammade hem priser på löpande band, tycka att det var en ganska tveksam idé att rita serier om förintelsen där judarna framställdes som möss och tyskarna som katter. Bilden kommer faktiskt från nazistisk propaganda som kallade judarna skadedjur av olika slag, men framför allt får Spiegelman, med sin nyanserade karaktärsteckning och skickliga penna, helt enkelt konceptet att fungera.

Familjens historia är förstås en väldigt stark berättelse, ofta brutal men lika ofta vardaglig, ibland till och med roande. Här spelar också metanivån stor roll, hur Art kring faderns berättelse tecknar sina egna tankar, sitt vardagsliv med tecknarproblem och diskussioner kring framställningen. Det kan röra både egenskaper hos pappan som å ena sidan förmodligen hjälpte till att få honom levande ur koncentrationslägren, å andra sidan gör honom till en bitvis ganska osympatisk figur, ibland en kliché av den snåle juden, som Art inte vet hur han ska skildra. Men också Arts fru Françoise som blir sur när han föreslår att han, eftersom hon är fransyska och konverterat till judendomen, ska rita henne som en groda som efter rabbinsk ceremoni med ett ”poff” förvandlas till en söt musflicka. (Hon får vara mus serien igenom.)

Jag är generellt sett imponerad av folk som kan rita, men vad Spiegelman lyckas åstadkomma med sina ofta enkla pennstreck är rent förbluffande. Med några få streck skapar han en enorm uttrycksfullhet i de små musansiktena och med enkla medel gestaltar han komplexa relationer. Judar som utger sig för att vara polacker bär till exempel grismask, eftersom gris är det djur som fått ge en något osmickrande gestalt åt polackerna. (Svenskar gör för övrigt ett kort gästspel i form av renar.) Men också i djurgestalt framstår personerna som individer. Inte raser eller andra enkla kategorier. Spiegelmans möss och andra djur är bland det mänskligaste serievärlden kan erbjuda. Det vill inte säga lite.