"Det finns en fanatiker i oss alla", säger Amos Oz med ett leende där han sitter i sin fåtölj mitt på scenen i den gigantiska bokmässeseminariesalen, bredvid Sigrid Rausing och Anneli Rogeman. Seminariet har titeln Hur man botar en fanatiker. Jag tycker folk skruvar lite besvärat på sig. Eller är det bara av nyfikenhet? Kändishysteri? Kanske behöver vi alla som är här, så där var och en till mans, lite bot? Själv har jag precis trängt mig igenom en boknördig folkmassa full av kulturkostymer, randiga tröjor och glasögon, stått i kö alldeles för länge och nu sjunkit ner i stolen, tagit upp pennan, sparkat av mig skorna och tänker: Visst. Åker man på bokmässa varje år för att frossa i böcker och trängas med hundratusen pers i en kvalmig mässhall så måste man uppenbarligen vara lite fanatisk.

Amos talar vidare, lite laid back, om den här fanatiska ådran som tycks finnas i de flesta. Vem har inte mött den fanatiska ickerökaren, vegetarianen, pedanten – folk som vill få dig att inse att du bara måste göra bättring, förändra dina matvanor, dricka lite mindre, städa lite mer, rösta på något annat parti, skaffa ett bättre jobb, or whatever. Jag skrattar. Amos är kul. Fastän ämnet i sig är både allvarligt och viktigt. Lite längre fram ska det handla om konflikten mellan Israel och Palestina, och andra typer av fanatism, som rasism till exempel. När människor på fullaste allvar talar om karaktärsdrag/kännetecken för olika folkslag/religioner (araber/muslimer är ett kärt ämne), sätter man gärna skrattet i halsen.

Läser man Amos Oz lilla bok Hur man botar en fanatiker, den är knappt 90 sidor lång och innehåller ett par tre essäer – som i sig bygger på föredrag, märker man ganska snabbt att bokmässeseminariet i mångt och mycket är baserat på boken. Och inget fel i det. I boken slipper man dessutom flera prettofrågor som kom upp på seminariet, till exempel om "svenskar är mer toleranta än andra folk". (Hmm? Well, Amos svarade ett snabbt "nej" men la diplomatiskt till att han inte heller besökt Sverige så många gånger.)

Själv säger han sig vara "a recovered fanatic".

Som barn i Jerusalem var jag själv alltigenom en hjärntvättad liten fanatiker, det måste jag bekänna. Självrättfärdig, chauvinistisk, döv och blind för varje berättelse som skilde sig från den tidens mäktiga judisk-sionistiska berättelse. Jag var ett stenkastande barn, ett judiskt intifadabarn.

Men vad hände? Han råkade bli kompis med någon som tillhörde "de andra" och upptäckte att "fienden" ganska mycket var som han själv, och inte någon djävul med horn. En (kanske kontroversiell?) tanke som Oz för fram, och som väl kan gälla för de flesta konflikter, är att Israel/Palestina-frågan inte handlar om en kamp mellan rätt och fel, utan om en kollision mellan rätt och rätt.

Hur man botar en fanatiker innehåller många kloka ord, och till skillnad mot vad man kanske också skulle kunna tro, är boken faktiskt riktigt rolig! Men det är väl bara ett bevis på att Oz slutade vara fanatisk för en hel del år sedan. Vad som just kännetecknar en fanatiker, menar Oz, är avsaknaden av humor. ("Sinne för humor är en fantastisk kur.") Och fantasi, det vill säga förmågan att kunna "föreställa sig den andre". Och jovisst, jag tror alldeles säkert det är så. Amos, du har rätt. Amos, you´re my man. Efter seminariet har jag bara lust att gå fram och high fiva honom. Men vad gör jag? Jo, jag köper en signerad bok istället.