När jag tänker på diktaturer tänker jag ofta på stora väggmålningar, kitschiga porträtt av Ledaren som upptar det offentliga rummets husfasader och byggnader.

I Hisham Matars debutroman Ingen i världen hänger Sloomas mamma upp en kolossal tavla föreställande "överste Muammar Kaddafi, ledare för den libyska folkrevolutionen" mitt på vardagsrumsväggen.

Allt är, förstås, ett spel för gallerierna. Och till för att behaga männen från revolutionskommittén som genomsöker misstänkta dissidenters hus på jakt efter "farlig" litteratur. Men pappans böcker om demokrati har mamman och hennes bäste vän Musa redan bränt, och för säkerhets skull grävt ner askan i trädgården.

Ingen i världen är en skildring av 1970- och 80-talets Libyen, berättad ur nioårige Suleimans, "Sloomas", perspektiv. Världen sedd genom hans ögon ter sig som en ganska absurd och oberäkneligt galen plats, där våld och rädsla är lika vardagliga ting som mammans hemlagade harissa. På tv visas direktsända avrättningar, män som förhörs och torteras i kala rum och sedan hängs inför hysteriskt skrikande folkmassor på den nybyggda basketarenan. När Slooma talar i telefon knastrar det konstigt i luren. Ibland bryter främmande röster in:

"Du är för härlig grabben." Jag visste inte vad jag skulle svara. "Säg mig", sa han som om vi var gamla vänner. "Hur mår din mamma? Du har ju en sådan vacker mamma." Jag kände nackhåren resa sig. Så skrattade han och upprepade vad jag hade sagt till Nasser: "Det var mamma som bad mig hälsa att hon inte …", och skrattade på nytt.

Navet i Sloomas vardag är mamman, Najwa, som befriande nog inte görs till någon upphöjd och genomgod Modergestalt. I stället pendlar hon mellan att vara både ansvarstagande och ansvarslös, närvarande och ickenärvarandes, stark och tuff eller ledsen och lite patetisk, som när hon ligger i soffan under filten och kollar på melodramatiska egyptiska kärleksfilmer. Och snarare präglas romanen av ett noga genomarbetat genusperspektiv, en slags feministisk synvinkel, som den engelska originaltiteln In the Country of Men lyckas ge betydligt bättre uttryck för, än den lite tamare svenska titeln Ingen i världen. Landet de lever i är i mångt och mycket männens värld, även om Najwas liv inte alls är så begränsat som man kanske skulle kunna tro.

När pappan åker på "affärsresa utomlands", det vill säga träffar sina vänner som deltar i "kampen", köper mamman "medicin" under disk hos bagaren Majdi och låser in sig med flaskan i sovrummet, eller ligger med spritstinkande andedräkt bredvid Slooma på nätterna, och berättar, likt Sheherazade, om hur hon som 14-åring blev bortgift mot sin vilja med Sloomas betydligt äldre pappa, eller talar om "vuxensaker" som bara gör Slooma generad.

Att både stil och språk i Ingen i världen har en slags naiv prägel är nog inte så konstigt – berättarrösten är en nioårig pojkes, och mestadels känns denna naivitet som en styrka. Vem vill inte få komplexa samhällsfenomen som revolutioner och motrevolutioner enkelt förklarad för sig? Eller politiska händelser nedtagna till en vardaglig nivå? Framför allt ligger mycket av det intressanta i att Matar låter ett barns upplevelser förklara och spegla livet i en militärdiktatur. Ibland känns dock det hela lite … ja, för enkelt och okomplext, och möjligen gör författaren det lite väl enkelt för sig emellanåt.

Någon tung eller besvärlig roman är Ingen i världen inte. I själva verket är det här en ganska lättsmält sak, det tragiska ämnet till trots. Men faktiskt är det, för en gångs skull skulle jag nog vilja säga, ganska skönt att läsa en historia som helt okomplicerat och utan omsvep är berättad från A till Ö. Inte heller är man ju särskilt bortskämd med att läsa romaner om livet i det moderna Libyen. Spännande och intressant.