Det är en märklig tid vi lever i. Man åker jojo mellan fiktion i nyheterna och fakta i romanerna, mellan dokusåpor och manusbundna dokumentärer. ”Reality television” – finns det någon värre motsägelse?

Redan titeln leker lite med den där gränsen mellan fakta och fiktion; det låter nästan som en kioskdeckare, men det är givetvis en ganska akademisk (och småtorr) titt på faktion inom film, TV och litteratur – alltså den där genren, eller de genrer, som bygger på fakta men till viss del är eller åtminstone berättas som fiktion. Saker som gör anspråk på att vara sanna samtidigt som de drar nytta av fiktionens fördelar; biografiska romaner, non-fiction novels, biopics, ”baserat på en sann händelse” med mera. Jag har läst en hel del sådana på sistone, vilket inte gör det mindre intressant.

Jansson är väldigt påläst och delar med raska snitt in företeelsen i tre breda kategorier: dokudrama (alltså en dramatisk återberättelse av mer eller mindre verkliga händelser), dramadokumentär (alltså autentiskt material omklippt/omberättat i dramatisk form) och dokusåpa (i princip dramadokumentär, med den inte oviktiga skillnaden att allt verkar äga rum i direktsändning; ingen allvetande berättare, etc.) Dessa begrepp tillämpar han sedan på både högt och lågt, både Enquist och Robinson, i syfte att beskriva hur faktionen fungerar.

För en som jag, som aldrig läst kultur- eller litteraturvetenskap, är detta skitkul. Man får en grundkurs i berättandets teknik (vi har kapitelrubriker som ”Extradieges och intradieges”, ”Relationen text och paratext” och ”Ickefiktionens icketransparens”). Och Jansson drar upp många intressanta belysande exempel på både moderna och äldre exempel på hur gränserna mellan fiktion och fakta löses upp, och mot slutet även en del funderingar om varför det just nu finns ett så stort intresse.

Samtidigt blir det lite väl mycket vad och hur, men lite för lite varför. I spåren efter Brown, Frey, Brunner, Tamas med mera är det här med sant vs lögn, fakta vs fiktion, en ganska het potatis. Jansson lyfter upp en väldig massa exempel på litteratur, film och TV som passar in i hans modell, men han ifrågasätter inte, han diskuterar inte följder, han försvarar nätt och jämnt. Om han hade ägnat 30 sidor mindre åt att visa hur Brunners eller Troells eller Beevors verk passar in i faktionen – man behöver bara en viss mängd exempel för att belysa vad man vill säga, allt efter det är showboating – och 30 sidor mer åt att diskutera faktionens roll i kulturen hade det här blivit en ännu intressantare bok.

Som det är är den ändå klart läsvärd. Inte något för den breda massan, kanske, men jag tar med mig en hel del.