Inte all reselitteratur vill få oss att resa.

Med sin tredje reseskildring på svenska fortsätter Jenny Diski att charma oss med sin nonchalanta inställning till resandet, den här gången till Nya Zeeland, den engelska landsbygden och Lappland. Hennes tankar störs av påträngande lokalbor när hon bara vill sitta på sitt rum och ägna sig åt divalater. Bitvis blir det både pretentiöst, självömkande och babbligt. Idén planterade Diski redan i På tunn is (2004) och genomförde fullt ut i Främling på tåg (2005). Där fanns nyfikenheten, upptäckarglädjen och närvaron. Där fick vi följa med henne in i ett nytt material parallellt med resandet. Nu raljerar hon nästan över hur vi ens kan kalla henne för reseskildrare och om det överhuvudtaget går att förvandla verkliga upplevelser till ord. Men resmålen är i alla fall nya, samt en vag figur som väntar på henne därhemma och som hon kallar poeten.

Jag drar mig till minnes Sven Lindqvists ord att alla böcker är omöjliga tills de blivit skrivna. Ett kvalitetskrav. En författare får inte nöja sig med mindre. Diski har här skrivit en för henne fullt möjlig och därmed förutsägbar bok och hon hymlar inte med att hon gör det för pengarna och för att slippa göra något ännu tråkigare för brödfödan. Jag kommer också att tänka på V.S. Naipaul som i sin essä Att läsa och skriva beskriver hur reseskrivandet fick hans skönlitteratur att nå längre genom att den befruktade sig med denna genre.

Samtidigt kan jag inte helt döma ut Diskis stil bara för att jag tycker mig kunna den. Humorn kan överraska fortfarande. Som när hon känner igen sig i samerna som tvingats bli turistguider när deras huvudnäring i det närmaste blivit till en hobby. Hon är ju på sitt sätt i samma situation. Dessa samer är också de personer som Diski kommer närmast den här gången. Marknaden som tvingat dem till förnedring precis som Diski tvingats (?) in i reselitteraturen. Jag gillar också när hon söker resesällskap med herrar Montaigne, Coleridge och T.S. Eliot i något slags Alain de Botton-anda. Men även det uppfattar jag som tafatt och språklig fernissa. Det lyckas inte fördjupa hennes tankar. Läs i så fall hellre de Bottons egen Om konsten att resa eller Thomas De Quinceys tunga Suckar ur djupen som kom på svenska i snygg utgåva 2006.

Men så vänds min besvikelse till något positivt när jag kommer till bokens epilog. Väl hemma igen vänder hon det självbiografiska reseskrivandet ryggen, till förmån för just litteraturen och det konstnärliga gestaltandet. I en kort novell skriver hon sig ut ur den återvändsgränd som jag uppfattar att hennes författarskap ofrivilligt (?) och girigt (?) har tagit henne. Det är en skickligt komponerad allegori som ifrågasätter reseskildringens närvarokrav och om vårt eviga resande härs och tvärs verkligen kan ge upplevelser och erfarenher som inte böcker och film kan ge hemma i favoritsoffan. Huvudpersonen Daphne, som förstås är reseskildrare, skickar brev poste restante med sina kroppsavlagringar i till sina olika resmål, bara för att ändå kunna säga att delar av henne har varit där … Skönt självkritiskt och distanserat på gammalt Diskivis.

Så slår mig tanken: Varför har det högre social status att vara berest än beläst?

Inte all reselitteratur vill få oss att resa. Det är både klimatsmart och sympatiskt.

Författare: Bliv vid din läst. Läsare: Stanna hemma.