För en månad sen var Peter Høeg en av mina favoritförfattare.

Jag läser mest kvinnliga författare vilket möjliggör identifikation. Det händer att jag identifierar mig, det händer att jag upplever berättarinnan som främmande, men frågan är alltid: skulle detta kunna vara jag?

I mötet med en manlig författare är dynamiken en annan. En manlig författare är per automatik den andre, någon som aldrig till fullo kan göra glidningar in över mitt eget jag.

Men hos Peter Høeg har jag känt att jag vill vara ändå. Hos honom finns inga främmande gränser, utan tvärtom, en främmande gränslöshet, där tanken dyker ner till botten i vilket ämne som helst, där ingenting är förmildrat eller inställsamt eller omöjligt. Han är den andre, men på ett sätt som närmar sig förälskelsen.

Efter tio år av tystnad kommer Den tysta flickan och jag vågar först inte läsa den. Men när jag börjar är den märkvärdigt lik Fröken Smillas känsla för snö:

Kasper är en ensam clown med enorma skatteskulder och en sällsynt välutvecklad hörsel. Han kan urskilja varje människas speciella ton och klang, vilket gör honom nästan synsk. Så träffar han flickan KlaraMaria som inte har en ton, ett allvarligt barn som han fäster sig vid. Men KlaraMaria blir kidnappad och boken rör sig kring jakten på henne och hennes gåta. Är KlaraMaria klärvoajant och hur kan hon i så fall utnyttjas, och av vem? Och hur spelar jordbävningar in i det hela? Parallellerna med Smillas jakt på Esajas mördare och hemlighet är tydliga, det är barnen och geopolitiken än en gång, samma blandning av spänning och filosofi, men Smillas kunskaper om snö och is är här utbytta mot kunskaper om ljud och jordbävningar. Där Fröken Smillas känsla för snö var visuell är Den tysta flickan auditiv.

Men Den tysta flickan är också som en parodi på Fröken Smillas känsla för snö. Tempot är uppskruvat till actionfilmsnivå som om en Hollywoodfilmare blivit inspirerad att skriva en grabbig uppföljare till Fröken Smilla, med ett myller av människor, miljöer, händelser, konspirationer och våld, överdrifterna är större än någonsin:

Sedan James Stewart den äldre i mitten av 1800-talet hade låtit sig giljotineras i Paris, och därefter plockat upp sitt avhuggna huvud och lämnat Cirkus Medranos manege under apokalyptiskt bifall, fanns det ingen som hade kunnat ta in döden på scenen, det var det svåraste av allt.

Framför allt är Kasper en gubbsjuk mansklyscha med sin superhjältehörsel, sin fallossymbol till reservoarpenna, sin förmåga att kämpa vidare trots att han är skjuten, sin raljerande svada och oövervinnerlighet, sitt raggande på unga kvinnor ("Många av de stora har varit bra på unga flickor, sa Kasper. – Elvis. Kierkegaard. Regine Olsen var tretton. Priscilla fjorton."). Hans stora kärlek lämnar honom efter att han gett henne blåmärken och det är svårt att ömka honom.

En huvudperson behöver inte vara sympatisk, men när även den allvetande berättaren kommer med kommentarer som "Män vill inte dela kvinnors uppmärksamhet med andra män, det betyder ingenting om kvinnorna är över sjuttio eller under tolv, vi vill ha dem helt och hållet för oss själva" blir det obehagligt.

Var det det här han höll på med i 10 år? Eller är han ironisk, vill han skildra Kasper som fångad i en mansroll som han försöker intala sig själv är biologisk, inte kulturell?

Men Peter Høeg är fortfarande en av mina favoritförfattare. Läs textutdraget så förstår du att han aldrig kan få ett lägre betyg än så här.