Recension

: Den tysta flickan
Den tysta flickan Peter Høeg
2007
Norstedts
6/10

Fröken Smilla 2.0

Utgiven 2007
ISBN 9113016679
Sidor 412
Orginaltitel Den stille pige
Översättare Ann-Mari Seeberg
Först utgiven 2006

Om författaren

Peter Höeg
Fotograf: Paul Rasmussen

Dansken och Köpenhamnsbon Peter Höeg är född 1957. Han debuterade med Föreställning om det 20:e århundradet 1988. Han slog igenom stort med Fröken Smillas känsla för snö som kom 1992. Den har översatts till mer än 20 språk och har fått många utmärkelser.

Sök efter boken

För en månad sen var Peter Høeg en av mina favoritförfattare.

Jag läser mest kvinnliga författare vilket möjliggör identifikation. Det händer att jag identifierar mig, det händer att jag upplever berättarinnan som främmande, men frågan är alltid: skulle detta kunna vara jag?

I mötet med en manlig författare är dynamiken en annan. En manlig författare är per automatik den andre, någon som aldrig till fullo kan göra glidningar in över mitt eget jag.

Men hos Peter Høeg har jag känt att jag vill vara ändå. Hos honom finns inga främmande gränser, utan tvärtom, en främmande gränslöshet, där tanken dyker ner till botten i vilket ämne som helst, där ingenting är förmildrat eller inställsamt eller omöjligt. Han är den andre, men på ett sätt som närmar sig förälskelsen.

Efter tio år av tystnad kommer Den tysta flickan och jag vågar först inte läsa den. Men när jag börjar är den märkvärdigt lik Fröken Smillas känsla för snö:

Kasper är en ensam clown med enorma skatteskulder och en sällsynt välutvecklad hörsel. Han kan urskilja varje människas speciella ton och klang, vilket gör honom nästan synsk. Så träffar han flickan KlaraMaria som inte har en ton, ett allvarligt barn som han fäster sig vid. Men KlaraMaria blir kidnappad och boken rör sig kring jakten på henne och hennes gåta. Är KlaraMaria klärvoajant och hur kan hon i så fall utnyttjas, och av vem? Och hur spelar jordbävningar in i det hela? Parallellerna med Smillas jakt på Esajas mördare och hemlighet är tydliga, det är barnen och geopolitiken än en gång, samma blandning av spänning och filosofi, men Smillas kunskaper om snö och is är här utbytta mot kunskaper om ljud och jordbävningar. Där Fröken Smillas känsla för snö var visuell är Den tysta flickan auditiv.

Men Den tysta flickan är också som en parodi på Fröken Smillas känsla för snö. Tempot är uppskruvat till actionfilmsnivå som om en Hollywoodfilmare blivit inspirerad att skriva en grabbig uppföljare till Fröken Smilla, med ett myller av människor, miljöer, händelser, konspirationer och våld, överdrifterna är större än någonsin:

Sedan James Stewart den äldre i mitten av 1800-talet hade låtit sig giljotineras i Paris, och därefter plockat upp sitt avhuggna huvud och lämnat Cirkus Medranos manege under apokalyptiskt bifall, fanns det ingen som hade kunnat ta in döden på scenen, det var det svåraste av allt.

Framför allt är Kasper en gubbsjuk mansklyscha med sin superhjältehörsel, sin fallossymbol till reservoarpenna, sin förmåga att kämpa vidare trots att han är skjuten, sin raljerande svada och oövervinnerlighet, sitt raggande på unga kvinnor ("Många av de stora har varit bra på unga flickor, sa Kasper. – Elvis. Kierkegaard. Regine Olsen var tretton. Priscilla fjorton."). Hans stora kärlek lämnar honom efter att han gett henne blåmärken och det är svårt att ömka honom.

En huvudperson behöver inte vara sympatisk, men när även den allvetande berättaren kommer med kommentarer som "Män vill inte dela kvinnors uppmärksamhet med andra män, det betyder ingenting om kvinnorna är över sjuttio eller under tolv, vi vill ha dem helt och hållet för oss själva" blir det obehagligt.

Var det det här han höll på med i 10 år? Eller är han ironisk, vill han skildra Kasper som fångad i en mansroll som han försöker intala sig själv är biologisk, inte kulturell?

Men Peter Høeg är fortfarande en av mina favoritförfattare. Läs textutdraget så förstår du att han aldrig kan få ett lägre betyg än så här.

Textutdrag (Visa/göm)

Sara Larsson

Publicerad: 2007-05-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-01 12:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2490

10 kommentarer

är du så fast i ditt kön?

mik Oregistrerad 2007-05-17 00:37
 

Själv har jag svårt för vänsterhänta författare. Det skulle ju vara som att försöka identifiera sig med en vegetarian, eller ännu värre!

Pontus Oregistrerad 2007-05-17 11:04
 

Det är kul att se att någon åtminstone är medveten om att vara "fast i sitt kön", de brukar de flesta förneka, eller aldrig ens ha reflekterat över det.
Härlig recension, utsökt subjektiv, som recensioner bör vara.

Daniel Mattsson Oregistrerad 2007-05-17 17:46
 

Alla sanna sanningar är truismer: Individer varierar mer än kön.

En annan Daniel, en annan åsikt Oregistrerad 2007-05-17 19:29
 

Är det inte lustigt att vissa (män) blir så provocerade av detta att de inte ens klarar av att läsa recensionen till slut?
Är det inte just stereotyperna jag klagar på?
Och hade någon beklagat sig om jag sagt att mina favoritförfattare var Joyce, Kerouac och Auster? Hade någon ens tänkt på att de alla var män?
Idag finns ingen enskild egenskap som påverkar en mer än det kön man tillhör, oavsett om man väljer att anpassa sig eller revoltera mot det.
Tack Daniel 1, och Daniel 2: jag tror du bör slå upp "truism".

Sara Larsson Medlem 2007-05-17 21:48
 

måste man kunna identifiera sig med en författare? Måste man ens tycka om författaren och dennes åsikter för att ha behållning av boken?
Jag tycker inte det, en författare kan vara ett svin privat men man kan ändå ha behållning av att läsa böckerna.
Dock har jag hittills gillat Peter Höeg, både som författare och i de få intervjuer jag har sett och läst. Jag har ännu inte läst "Den tysta flickan" så jag vet inte om den komemr ändra min uppfattning om honom, hoppas inte det.

valle Oregistrerad 2007-05-17 23:28
 

jag är människa primärt. kan identifiera mig med olika författare oberoende av kön, om det de skriver inte är utpräglat manligt/kvinnligt, låt säga mare kandre och jan guillou som exempel. tycker att machokillar och bimbobrudar är hyfsat outhärdliga bägge två, och har rätt svårt att identifiera mig själv med en traditionell mansroll, är rätt metro för att nu summera det hela med en floskel. har man det minsta inlevelseförmåga och empati borde man väl kunna identifiera sig med andra än de som stryker en medhårs, genom att tillhöra samma kön, klass, generation, etc etc och även kunna uppskatta sånt som man inte kan identifiera sig med (i mitt fall t.ex. Kandre) för att det öppnar nya världar för en. och i de fall man identifierar sig så är det väl med ett synsätt på världen och detta är knappast tvingande könsbundet: graham greene, romain gary, francoise sagan, doris lessing, ali smith, erich kästner, könet är inte ovidkommande för identifikationen, men innebär bara möjligtvis en 60-40-förskjutning. därför stör det mig när en intelligent och välformulerad (och uppenbarligen inte bimbobrud) hävdar att identifikation handlar om kön.

mik Oregistrerad 2007-05-18 22:08
 

Truism:
Norstedts svenska synonymordbok
truism självklart påstående (därför ointressant).

Du kanske inte har hört det uttrycket ("Alla sanna…"?

Apropå stereotyper:
Lustigt det där du sa om Joyce, Auster och Kerouac. Den första jag tänkte på var Joyce Carol Oates, även om det är hennes förnamn.
Jag är alltså en tredjedels kvinna då, enligt ditt resonemang? :-)

Daniel 2 Oregistrerad 2007-05-19 12:40
 

Nej Daniel 2, du är som alla andra män som tänker på Kvinnor i förnamn, och män i efternamn.

Greger Oregistrerad 2007-05-19 13:07
 

Hej! Det här är en lite lustig fråga, men jag skulle verkligen vilja veta hur ”Den tysta flickan” slutar. Otroligt tacksam för svar snabbt.
MVH
Frida

Frida Oregistrerad 2009-05-27 00:26
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?