Vad tänker du på när du hör ordet Vietnam? Jag tänker på cyklande människor i vida kläder och konformade hattar, svartvita bilder som föreställer demonstranter i USA på sextiotalet, amerikanska krigsfilmer och fotot på den förtvivlade nakna flickan som flyr undan bomberna.

Vietnam nämns ofta i amerikanska serier som översvämmar våra teveapparater, ofta av äldre män som hävdar sin manlighet genom att referera till den gamla goda tiden när de jagade commies i "Nam".

Med andra ord är mina kunskaper om Vietnam egentligen kunskaper om USA. Vilket säger mycket om USA:s näst intill koloniala inflytande över vårt kollektiva medvetna.

Hur lär man sig något om ett land? Jo, bland annat genom att lära känna människorna. Och det är vad den här boken åstadkommer – den får mig att förstå unga vietnamesiska människors vardag, bortom krigen, bortom bomberna. De människor som novellerna skildrar har inga egna minnen av kriget. Deras kunskaper om kriget är begränsade till vad de får läsa i böckerna och vad de äldre berättar. Egentligen har de lika stor – eller liten om du så vill – förmåga att föreställa sig en vardag i krig som en vanlig ung västerlänning har.

"Det är verkligen fantastiskt, häromdagen försökte jag ta mig igenom de underjordiska tunnlarna, plötsligt började jag undra hur det skulle ha varit om Luong och jag hade blivit förälskade under jorden, det måste vara hemskt att treva omkring därnere och leta efter varandra när man har grälat och ska försonas…" Jag säger: "Hör nu frun, det är väl inte säkert att de som var förälskade på den tiden tänkte som vi, hur kan du pracka på dem era känslor, dina och Luongs?" Med orubbligt lugn förklarar Thuy: "Kärleken är sig alltid lik, i all evighet."

Jag fylls av värme när jag läser denna reflektion över en annan, absurd vardag, denna insikt om att de allmänmänskliga känslorna är lika stora, oavsett yttre omständigheter.

En annan sak som får mig att le inombords är att jag finner många likheter med Sverige – distansen och förlägenheten mellan människorna, strävan efter ordning och hysterin kring de gemensamma högtiderna, för att nämna några.

De flesta novellerna i den här novellsamlingen handlar om unga människors vardag och längtan efter kärlek. Några noveller skildrar unga kvinnors situation i dagens Vietnam. I Tyst drama får vi se vad som händer när en ung kvinna försöker bryta sig loss från patriarkatet och ta över makten i familjen.

De berättelser som berör mig mest är: Nattbuss (som är en fin ögonblicksbild av ett flyktigt möte mellan unga människor), När man är ung (som fångar vad man kan kalla Romeo och Julias problem – den unga människans övertygelse om att den stundande smärtan är oändlig) och Röd jord (som är en sorglig berättelse om kvinnans låga ställning i samhället).

När jag har läst klart boken känner jag mig fylld av en nyfunnen nyfikenhet på detta avlägsna land i öst. Hur ser Saigon ut? Hur tar man sig fram på vägarna? Vad diskuterar man på caféerna?

Till sist återstår frågan hur jag ska bedöma den här boken. Är den här boken stor litteratur? Det finns två typer av litteratur som tiltalar mig, nämligen sådan som är spännande formmässigt och sådan som berättar något som tycks så självklart att jag önskar att jag hade vetat det tidigare. Den senare typen är den som för min del håller i längden.

Om Phan Thi Vang Anh besitter språklig virtuositet har jag svårt att bedöma eftersom satsmelodier och andra språkliga finesser kan ha gått förlorade i översättningen. Översättningen har lite problem med rytmen på vissa ställen, vilket gör att flytet i texten inte alltid är optimalt.

En sak som tar ner betyget något är att författaren ibland har problem med tempus. När novellen är skriven som en inre monolog upplever jag ibland att jaget besitter orealistiskt mycket eftertänksamhet. Några noveller hade vunnit på att skrivas i imperfekt i stället för presens.

Och frågan om den här boken har berättat något för mig har jag redan besvarat. Det här är en bok som borde läsas i skolor. Den är relativt lättläst och skulle fungera bra som en motvikt till den onyanserade bild kommersiella medier ger oss av människor i den så kallade tredje världen. De är inte en märklig massa som cyklar omkring i konformade hattar och hatar USA. De är människor som blir kära, har drömmar och tampas med vardagsbekymmer. De är precis som vi. En självklarhet som tyvärr är alldeles för lätt att glömma bort.