Bram Stoker är berömd för en bok: Dracula. Den satte tonen för alla framtida vampyrberättelser, och Stokers skildring av vampyrer som varelser känsliga för vitlök och krucifix som går att döda med en påle genom hjärtat har blivit stilbildande för hur de porträtterats ända sen dess. I övrigt skrev Stoker mest noveller – och varför han inte blivit känd för dem är uppenbart när man läser den samling på sju av hans "allra bästa" noveller som Bakhåll har valt ut.

Majoriteten av dem är märkligt slätstrukna. Skrivna som de är på ett välvårdat och lättflytande språk går de fort att läsa men lämnnar inga spår bakom sig. Hos äldre skräckförfattare (läs Poe, Lovecraft) är det ofta stilen, och med den stämningen, som är allt. Här är den i stället inget, närmast icke-existerande. Det är prosa i sin enklaste form men utan att göra en poäng av det, meningar skrivna som efter en mall för hur meningar ska se ut. Inte för långa, inte för korta, lagom många adjektiv och substantiv. Det finns inget som skiljer ut den från något annat, och de långa miljöbeskrivningarna och förebådande varningarna som exempelvis är vanliga hos Poe lyser med sin frånvaro.

Historierna är heller inget vidare. Ofta bygger de upp något som de sedan inte klarar att avsluta, de flesta av dem är tänkta att ha – och har – en punchline, men den är antingen förutsägbar, långsökt eller bara konstig. Aldrig uppstår den där kombinationen av självklarhet och överraskning som en riktig slutknorr ska ha. Återkommande tema är den unge oförvägne mannen, gärna helt utan tro på annat än vetenskapen, som halsstarrigt går sin egen väg på tvärs mot sunda förnuftet och andras, om än vidskepliga så ändock goda, råd, och därmed råkar illa ut. Här finns också en hel del degenererade släkter, män som tävlar om samma kvinna, och problem med kärlek mellan människor av olika börd. Överhuvudtaget känns det ganska otidsenligt på ett sätt som bidrar ännu mer till historiernas oangelägenhet.

Undantaget är novellen "Råttbegravningen". Det som finns här som i övrigt saknas är främst stämning. En ung man vandrar omkring i Paris utkanter och kommer in i området Montrouge, där lumpsamlarna håller till och där allt består av sopor. Hit är det farligt att gå om natten, vilket berättaren vet, för människorna här rånmördar gladeligen sina besökare, och sedan tar råttorna hand om undanröjningen av liket. Ändå framhärdar berättaren och hamnar i en labyrint av sophögar, bland gamla och slitna människor som medan mörkret faller tycks omringa honom alltmer. Här är det suggestivt och oroligt, ibland knöligt att läsa om än inte fantastiskt bra. Men det finns lite motstånd. Det ska det nog till.