Jag plockar upp Lisa för själen igen eftersom Sisela Lindblom äntligen kommit med en ny roman. Det är tolv år efter den kritikerrosade debuten, tio år sedan sist. Jag gör det för att De skamlösa visserligen är en intressant idé, men ändå lämnar mig lite otillfredställd. För att jag blir nyfiken på om Lisa fortfarande är lika fascinerande som jag minns henne.

Och det är hon. Lindblom har skapat en karaktär som man först nästan avundas. Hon är tjejen som gör vad som faller henne in. Hon är elak och manipulativ, ljuger ihop saker av ingen anledning alls. Och på något sätt avundas man henne. Hon är så fri från konventioner och det där ständiga gnagande samvetet.

Men fullt så enkelt är det förstås inte. Det är det som är så himla snyggt. Lindblom lockar oss in i experimentet och drar det sakta men säkert till sin spets. Som om man satt sig på ett fuktigt säte sipprar den obehagliga vetskapen – konsekvenserna, orsakerna – fram bit för bit. Normala människor uppför sig inte så här. Och vi har faktiskt våra skäl.

Min invändning mot De skamlösa nya karaktärerna består främst i att de personifierar en tidsanda på ett tydligt och satiriskt sätt, men blir för upptagna av detta personifierande för att bli verkliga personer (i rättvisans namn är det karaktärernas problem även inom romanen). De engagerar helt enkelt inte. Lisa däremot känns som kött och blod, är skrämmande lätt att identifiera sig in i. Hon har skäl och trasigheter som gör att man är med henne hela vägen. Man lär sig något, man tvingas tänka till och man bryr sig.

Lisa för själen tycks aldrig ha kommit i någon pocketversion. Det vore ju en god idé att göra en, nu när Sisela Lindblom är aktuell igen. En riktigt snygg – som den inbundna då – pocket med lite lagom 1990-talskultstatus. Det förtjänar den faktiskt.