Även om välskrivna, välgjorda genomgående fiktiva tv-serier onekligen fått en renässans de senaste åren verkar det som att dokusåporna är här för att stanna. Så jo, det kanske är dags att diskutera dem också utanför kvällstidningsjournalistiken.

I Verklig underhållning. Dokusåpor, publik, kritik lyfter medieforskaren Anna Edin fram och försöker karaktärisera just dokusåporna. Vi får en liten historisk överblick, från den första ”moraliska paniken” kring de första avsnitten av Expedition: Robinson 1997 fram till de olika undergenrer som är i omlopp i dagens tv-tablå.

Det specifika med dokusåporna definierar Edin som hybrid-tv. Det är spänningen mellan verkligt och iscensatt som gett upphov till den tidvis hetsiga debatten och intresset för genren, menar hon, och poängterar särskilt hur publiken vant hanterar och roar sig med den här konflikten.

Att påstå att populärkulturens publiker består av mer än gapande idioter som okomplicerat sväljer allt man stoppar i dem borde inte vara särskilt kontroversiellt. Men även om skolbildningar som Cultural Studies med sitt tydliga bruksperspektiv på kultur fått ett visst genomslag även i Sverige så nöjer sig majoriteten av svenska forskare fortfarande med att ropa ”Heureka, publiken tänker!” och inte komma så särskilt mycket längre.

I Edins fall nyanseras berättelsen med hjälp av faktiska citat av faktiska människor. Hon har gått ut och lyssnat på vad människor som gillar olika typer att dokusåpor faktiskt har att säga om sitt intresse. Det borde inte vara främmande för någon som arbetar med vilken typ av texter som helst, att ta reda på hur de faktiskt används där ute i världen. Men det är fortfarande ovanligt – bland rena litteraturvetare, med små undantag för just populärkultur och en del litteraturpedagogik, näst intill obefintligt.

Edin har gjort gruppintervjuer med kvinnor – eftersom kvinnor tydligen utgör majoriteten av dokusåpapubliken – från gymnasieåldern och uppåt. Och citat – ja, citat är nog det mest tacksamma man kan använda sig av i facklitteratur av alla de slag. I den här akademiskt hållna skriftserien gör de verkligen underverk och fångar distinktionerna och komplexiteten i, inte i första hand programmen själva, men i tittarnas upplevelser. För det är ju så det är: en text, vilken text det nu vara månde, får sin betydelse först när den blir läst av någon.