Det dröjer till långt in i boken innan jag fattar att det faktiskt är åttiotal det handlar om. Det doftar så mycket femtiotal om denna grundhistoria om en pojkes uppväxt, överlevnad och slutgiltiga konfrontation med fadersarvet. Kanske är det bara vanan, för hur många gånger har de inte skildrats både i litteraturen och på film, de unga pojkarna i folkhemssveriges barndom? Men det finns annat också: den starkt religiösa skolfröken Ethel, den uppenbara fattigdomen i huvudpersonens Gustavs hem, den anslående frånvaron av modernitetens alla symboler. Man bara väntar på att radion ska knastra till och annonsera andra världskrigets ankomst.

Byn heter betecknande nog Sorgen. Där bor Gustav med sina föräldrar, den sorgsna och alkoholiserade fadern som tar ut sin frustration på sonen, och den världsfrånvända modern som ofta tycks tala i gåtor. Gustav har inga egentliga vänner, och hans överlevnadsstrategi är den hos en luttrad och hunsad människa som inser att det inte går att göra något åt saker annat än att uthärda. När fadern slår flyr han in i fantasin och upplever sig vara en öring, fritt sprittande i Svartåns skummiga mörker, istället för bunden vid det hus där hans förtryckare ständigt väntar.

Det är egentligen inte någon märkvärdig berättelse. Tvärtom har den många ingredienser man hört och sett förut; den udda pojken som flyr en hård värld för fantasin, den unga flicka som blir hans under och räddare, pojkgemenskapen som uppstår när man möter nakenhet för första gången i form av en äldre kvinna. Men sättet den är skriven på ger den ett absolut existensberättigande. Gustav berättar själv på ett avvägt, kalt poetiskt språk, som hellre säger ett ord för litet än tar i i överkant. Hans personlighet blir tydlig just i språket, det är undflyende men ändå sakligt, en överlevares språk. Dialogen är knapp men på pricken, absurd på ett rättframt sätt och utan att bli konstlad. Under orden sägs lika mycket som i dem, eller mer, eller något helt annat, och man skymtar och förstår det ofta utan att alltid vara fullt på det klara med vad det betyder. Ibland är det isande klarsynt: "En far är bra att ha" säger Gustav och när vännen Mathilda undrar vad det är som är bra med honom som slår och förtrycker så svarar han: "På något sätt måste det finnas någonting bra i det jag har".

Om inte annat så ryms i Gustav en berättare som stundom låter historien närma sig magisk realism, stundom är plågsamt vardagsnära, som i de skildringar av måltider som finns i boken. Modern och Gustav utvecklar en teknik att äta oändligt långsamt, för att hålla faderns takt och inte förarga genom att avvika. Detta exempel är talande för hur Palmkvist lyckas visa hopplöshet och hopp på samma gång, såväl i de små överlevnadsstrategier vi använder oss av i vardagen, som i de historier och berättelser vi kan göra av verkligheten för bemästra den.