Det fina med diskjobbet [...], är att jag själv inte är där. På ett sätt. Jag är alltid den avhoppade statskunskapskillen. Jag får såklart utskällningar titt som tätt. Kockar med oflyt slår gärna vilt omkring sig. Men utskällningarna är inte svåra att ta, jag är ju inte där. Jag ska ju iväg.

Per Johanssons debutroman Göteborg i päls, för övrigt nominerad i debutkategorin för Borås Tidnings litteraturpris, är en berättelse om en ung man, ett sisyfosberg av odiskade tallrikar och om hur ett samhälle med alla dörrar öppna och inga skepp brända kan bli alldeles ohyggligt att leva i.

Berättaren heter Perry, men behåller länge sin anonymitet inför läsaren. Han jobbar som diskare på en restaurang på Göteborgs paradgata Avenyn och det är någon gång under 90-talet. Till skillnad från andra diskare är Perry egentligen statsvetare. Egentligen.

Detta ”egentligen” – denna alternativa livsberättelse – statsvetarberättelsen, blir för Perry ett svåröverstigligt hinder i arbetet med att förlika sig med hur hans tillvaro utvecklar sig. Alltmer diffusa drömmar om ett arbete som valanalytiker förbyts i en närmast apatisk skildring av en diskares vardag där den främsta yrkesförmånen är den totala avsaknaden av krav på egna initiativ och hängivenhet. Men hos Per Johansson blir denna berättelse om dagens unga arbetarklass, som ”egentligen” är menade för mer betydande sysslor, varken krasst eller cyniskt. Istället lyfter berättelsen och förmedlar värdet av även detta enkla arbete och låter faktiskt Perry finna en tillfredsställelse i att vara en del i maskineriet, även när han idoliserar vaganter som Arthur Rimbaud och drömmer bort sina dagar tillsammans med Broder Daniel.

Han kanske aldrig blir någon Luke Skywalker, kanske inte ens någon riktig statsvetare. Men han har ändå en liten, men viktig roll att spela. Som Jarvis Cocker en gång uttryckte det:

I’m not Jesus, although I have the same initials,
I’m the man who stays home and does the dishes

Upplyftande diskbänksrealism om en verklig såpahjälte.