Udolphos mysterier är inte för alla, men den är för väldigt många. En av den gotiska litteraturens tidigaste verk och fullkomligt genomdränkt av storvulna naturbeskrivningar, hjärtan som brister, kusliga ekportar på glänt mot mörka slottsgångar, sensibla unga adelsmän med ståtlig hållning, poesiläsningar i lummiga skogslundar och elaka och oresonliga patriarker med mörka hemligheter. Och, som titelsidans beskrivning avslöjar, interfolierad med (ganska taffliga) romantiska dikter. Att läsa Udolphos mysterier är lite som att äta julbord, allt är sötsliskigt eller flottigt med de allra vänaste smaker, men, trots allt, förskräckligt gott. För vem kan annat än kapitulera inför Radcliffes sidolånga naturbeskrivningar, hennes poetiskt och sinnligt lagda hjältar och hjältinnor och deras ytliga, stadslevande antagonister, hennes gotiska kråkslott på avgrundens rand och hennes stackars, stackars känsliga men själsstarka hjältinna Emily S:t Aubert.

Udolphos mysterier var en bästsäljare på sin tid och Radcliffe kan utan problem ses som en av gotikens urmödrar då hon, bland annat med Udolphos mysterier, fastslog den definitiva formen för genren. Hennes teman och stil har förstås inte blivit mindre kliché av att de använts i oräkneliga spökhistorier och gotiska pastischromaner, och visst kan hon ursäktas för sina utsvävningar i spökliga gravkammare och krumma kråkslott med att hon faktiskt var först med många av de berättarknep hon använder sig av. Och även om Edgar Allan Poe ofta lyckades få en annan tyngd i sina gotiska alster var Radcliffe faktiskt först och dessutom en viktig inspiratör, åtminstone till miljö och stämning. Men där Poe är uttalad anhängare till fåordigheten är Radcliffe mer än generös med sina ord (h:ströms nyutgåva är den första av fyra volymer med namnet Udolphos mysterier och ryms bara den på nästan 450 sidor). Men för den som har magen, och som inte ryggar för att frossa i renodlad, flottig läsglädje, är det härligt syndig och oemotståndligt onyttig julläsning.