Oavsett vad man tycker om det så verkar de flesta små tjejer (och killar med för den delen, även om det tyvärr inte uppmuntras i samma grad) gå igenom en prinsessperiod. Allt ska vara rosa och glittrigt och klackskor och prinsessklänningar och små väskor ska bäras till både fest och dagis. Hur det kommer sig kan diskuteras i all oändlighet men den smartaste taktiken att hantera sådant som genusmedveten vuxen verkar vara att bara låta det vara och försöka föregå med gott exempel. Hellre ta den där prinsessperioden när de är små än att det blir ett trauma för resten av livet sen, liksom.

2003 kom Per Gustavssons Så gör prinsessor. En fullständig orgie i rosa var den men innehållet var tuffare än så. I den lärde vi oss att prinsessor inte bara är ljuva och har lockigt hår och fina klänningar. De är också skitbra på hockey och räddar prinsar från elaka drakar. Såklart! Ljuvligt uppiggande bok, som jag raskt vidarebefordrade till prinsessiga brorsdöttrar. Jag har alltså lite förväntningar på När prinsessor fyller år, som tyvärr inte riktigt uppfylls.

I den här boken ska det alltså vara prinsesskalas, ty prinsessan fyller år. Och nog är det rosa rosa rosa i den här boken också. Och prinsessan kan allting och gör allting själv, som hon själv vill och räddar dessutom sina gäster från elaka trollkarlar genom magiska svärd och att klättra på branta klippor med klackskor som klätterhammare.

Prinsessan är fortfarande stark och tuff och det finns ingen ljuv liten varelse någonstans. Det enda jag kan säga emot När prinsessor fyller år är tyvärr att den inte riktigt når upp till förra boken. Den var helt enkelt ännu tuffare och ännu prinsessigare och ännu mer befriande.