Den 16 maj, drygt tre veckor före dagens bröllop mellan Prinsessan Madeleine och Herr Christopher O’Neill, utkom en ny bok om prinsessan med titeln Prinsessan Madeleine, skriven av journalisten och hovreportern Daniel Nyhlén. Den som, liksom jag själv, hyfsat väl följt mediernas rapportering kring det svenska kungahuset, får inte så många nyheter till livs genom […][...]

Bland det roligaste som finns är att få detaljerade kunskaper om någon, som man hört talas om under lång, lång tid, men bara haft en ytlig uppfattning om. Tack vare olika omständigheter kan man få en biografi i sina händer om en sådan person, och plötsligt får man genom denna person syn på vår historia […][...]

Sju prinsessor, en för varje veckodag, får i tur och ordning sin berättelse berättad. Varje berättelse innehåller också, som sig bör när det handlar om prinsessor, en eller flera drakar. Prinsarna är frånvarande genom hela boken och prinsessorna får verkligen möjlighet att bre ut sig över sidorna. Eva Erikssons illustrationer är vackra, klassiskt kungliga och […][...]

Det har hänt något med kungligt mode. Från att ha tillhört en egen värld, med alldeles för tantig stil, för stora hattar och … ja, bara för mycket, helt enkelt, har kungligheterna gått och blivit riktiga modeförebilder. Enligt Ebba von Sydow ansågs det tidigare inte ”fint” att rapportera om kungligt mode, men nu är det en […][...]

Den här boken släpptes lagom till kronprinsessbröllopet i somras. Den handlar självfallet om kronprinsessan Victoria och framför allt om det decennium under vilket hovreportern Catarina Hurtig följt henne. Men den handlar också väldigt mycket om Catarina Hurtig. Det är både dess främsta fördel och dess främsta nackdel. Vi tar fördelarna först: Det är väldigt intressant […][...]

Efter flera böcker om prinsessor kommer nu Per Gustavssons första bok om en prins. Eller snarare om ”prinsar”, för ordet används i plural boken igenom. Prinsar bor i riddarborgar och har en lång checklista för vad som ska finnas för att borgen ska vara komplett. Bland annat behöver man en krokodil i vallgraven och korv […][...]

Boken om prinsessan Kristalla ger till en början skenet att vara en klassisk saga med en kung och en drottning som önskar sig ett barn och får det. Självklart är de överlyckliga över sin prinsessa och döper henne till Kristalla. Men Kristalla är inget lyckligt barn och det spelar ingen roll hur många tjänare och […][...]

Oavsett vad man tycker om det så verkar de flesta små tjejer (och killar med för den delen, även om det tyvärr inte uppmuntras i samma grad) gå igenom en prinsessperiod. Allt ska vara rosa och glittrigt och klackskor och prinsessklänningar och små väskor ska bäras till både fest och dagis. Hur det kommer sig […][...]

Det första jag gjorde när jag fick denna rosaglammigt stiliga bok i händerna, var att läsa fel. Min stackars sönderfestade hjärna läste titeln ”Partyprinsessans bok”. Jag tänkte att det var någon med kunskap om mig och mitt liv som sett till att den hamnat i just mina händer. Nu var ju inte sanningen så finurlig, […][...]

Diana är utgiven på den nya etiketten på Modernista förlag, Feminista. Målet för Feminista sägs vara att ge ut sex titlar per år, fack- och skönlitteratur, titlar som ”belyser tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Det är en utmärkt tanke, men om man ser till vad som hittills utgivits blir man mer beklämd än tillfredsställd. Julie […][...]