Här har vi den första slovakiska boken på svenska. Det är så den lanseras, Boken om kyrkogården, utgiven av det lilla förlaget Skosnöret. För mig som inte sitter inne med någon större förtrogenhet med slovakisk litteratur verkar den först lovande: en mörk och stilistiskt barnteckningsaktig framsida, kyrkogården vars gravstenar trängs och tycks växa upp ur en fästning eller stadsmur och tillsammans med titeln bildar en riktigt härlig sorgmodighet. Och så ett land man aldrig läst en bok från. Vad skriver man om i Slovakien?

Till exempel, som författaren Daniela Kapitánová, om en lätt efterbliven kartongsamlare i fyrtiofemårsåldern. Han heter Samko Tále och brukade dra sin lilla kärra runt i Komárno, men nu när någon sabbat backspegeln på den har han fått bli författare istället. Han skriver ner folk. Vad de heter och när de dött. Han minns mycket. Den förtryckande kommunisttiden, till exempel. Men framför allt personer som gjort mer eller mindre flyktiga gästspel i hans liv – från familjemedlemmar till främmande ungrare, romer och amerikanare. Alkisar, självmördare och prostituerade. Bedragare, otrogna makar och en morbror som ska frälsa världen med svamp. Låt oss säga att få av guds bästa barn fått plats här. Inte heller är Samko själv ett av dessa, han, den lille missunsamme rasisten och homofoben som angett folk till höger och vänster, både nära och kära. Men han vet väl inte bättre. Det är i alla fall på honom tonvikten ändå hamnar, när hans anekdotiska redovisande så småningom ringar in honom allt tightare och förmedlar hans säregna världsbild.

Utmärkande för boken är det sätt att skriva som givits huvudpersonen. Meningarna rinner iväg i långa förlängningar av "eftersom" på "eftersom" och så vidare, tillsammans med andra upprepade egenheter i meningsbyggnaderna. Ett exempel är användandet av ordet "hänsyn". Samko skulle säga att han är samlare med hänsyn till kartonger. Att den dumme Krkan är dum med hänsyn till att han inte tar emot kartonger med hänsyn till att de är våta. Och att slovakiska sånger är de bästa med hänsyn till att de är de vackraste. Eftersom de är slovakiska eftersom de är de vackraste.

Dessvärre är Boken om kyrkogården den typ av läsning under vars inledning man väntar på att själva berättelsen ska dra igång, för att snart upptäcka att det tydligen är såhär det ska fortsätta rakt igenom. Detta ständiga "Det var en gång en i Komárno som…" blir tröttsamt och lätt monotont. De få röda trådar som finns är för tunna och glesa för att skapa ett engagerande sammanhang. Den tydligt burleska och mustiga ambitionen levs inte riktigt upp till och alla dessa förbipasserande original och deras små episoder har helt enkelt inte makt att fängsla.

Nej, det här är inget superverk såvitt jag känner, men till kritiken vill det braskas att boken "ändå har något". Att det är något som stannar, en känsla av gråhet och östeuropeisk postkommunism tillsammans med små inslag av färggladhet. Till exempel tänker jag på det rara i att Samko som liten en gång blir bjuden på hallonsoda. Och teckningen på bokens framsida är alltså inte ett helt ouppfyllt löfte.