Hammarö är en av Sveriges minsta kommuner, vilket gör Skoghall till en av Sveriges minsta centralorter. Den där sortens ställe som känns som glesbygd fast det bara någon mil till storstan (i den mån Karlstad kan kallas storstad). Här finns ett pappersbruk, ett Konsum och ett ICA sida vid sida, en pizzeria eller två, en liten fiskehamn där man kan få en väldigt god rökt vänersik, en massa sommarstugor (bland annat min) samt sedan ett par år ett Systembolag. Och så, som i alla svenska småstäder, en korvkiosk i kanten av torget. Det är runt den Robert Åsbacka bygger en historia.

Skoghall är ju den där sortens ort där man tänker sig att inget händer, men det är förstås en lögn. Det händer saker överallt, bara i mindre skala. Och det är just till den lilla skalan Åsbackas trasiga vardagsmänniskor vill tillbaka; kioskägaren vars liv gick i dvala när han skilde sig, hans fru som aldrig riktigt kommit över sitt stora barndomstrauma, a-lagaren som en gång var skeppskock, ungdomarna som är fast i småstan… När livet känns tomt har man två möjligheter: fyll det med något nytt, eller koncentrera sig på det som finns kvar. Så medan kommunen vill föra Kultur till Skoghallsborna, ge dem ett par dagar med konstig spansk performancekonst och sedan ta ifrån dem det så att de får veta vad de saknar, håller männen i korvmojen på med raka motsatsen: koncentration, renodling, samma saker men med bättre recept. Hellre än att förlita sig på Slotts och Scan kan man göra sin egen senap, mala sitt eget kött, pussla ihop sitt eget liv.

Det ska vara enkelt, säger han, det ska vara koncentrerat, det ska vara smakrikt. Men en riktig burgare ska bara ha de smaker som krävs, och smakerna måste vara avskiljda från varandra, på samma sätt som ingredienserna måste vara avskiljda från varandra. Det som krävs är innehåll och exakthet. Den exaktheten, säger Roger, har gått förlorad, och man har ersatt bristen på substans med volym.

Åsbacka kan sitt Hammarö, och några av hans personporträtt är så oerhört verkliga att jag nästan är helt övertygad om att jag köpt korv av kioskägare Conny Erlandsson. Den sparsmakade, koncentrerade prosan snuddar nästan vid Torgny Lindgren ibland. Vilket gör besvikelsen desto större när en del av de viktigare händelserna i boken känns som plockade ur en hatt med "50 sätt att avsluta din bok" och symboliken till slut blir lite för uppenbar. Kring torget i Skoghall rinner ut i lite av ett "jaha", vilket är väldigt synd med tanke på hur gott vissa stycken smakar.