När detta skrivs rullas en uppmärksammad mordhistoria upp i USA, närmare bestämt i New Sweden i delstaten Maine. En medlem i den lokala församlingen hällde för några veckor sedan arsenik i kyrkkaffet vilket tog livet av en människa, 15 hamnade på sjukhuset. En man har sedan skjutit sig, FBI är inkopplat och psykologer skapar profiler. Material från kyrkan undersöks. Församlingen räknar ca 50 aktiva medlemmar. Det är så långt från slentrianmässiga gängmord i Los Angeles man kan komma, så med andra ord: Ett upplägg som vore det hämtat ur en Agatha Christie-roman.

Att skriva en pusseldeckare kräver sina regler, och den viktigaste kanske är att begränsa persongalleriet till ett halvdussin misstänkta. Fler bollar klarar inte läsaren att hålla i luften, ty för varje misstänkt måste ju motiv, alibin och bakgrunder redovisas. Sedan är det upp till läsaren att gissa mördare och tillvägagångssätt och författaren att dra honom vid näsan, d.v.s. överbevisa och komma med den ”eleganta” lösningen.

Någon sådan regelboksintrig erbjuder inte klurgubbarna Lindgren och Åkerlund. I deras gemensamma deckarprojekt ligger fokus snarare på hjältens nervproblem och att ironisera över sekteristiska frikyrkor, samt leverera en gåta som kanske inte alls är det.

Boken öppnar med att pastorn och tillika grundaren av Sykars tempel (en avknoppning till en amerikansk väckelserörelse), Johnny Sandberg, dör i en mystisk sjukdom. Styrelsen och De Äldste chockas men ingen tycks ställa några frågor utan bortgången accepteras. Dock lurar man inte den nyutnämnde revisorn Rolf Lundman (”Rolf Lundman visste egentligen ingenting om pengar”), men driven av sitt väderkorn vill han veta sanningen (”En rejäl revision, den saknar gräns”) och inleder således en privat undersökning under täckmantel av sitt uppdrag. Det visar sig snart att pengar strömmat ner i styrelsemedlemmarnas egna fickor, men har detta något med det eventuella brottet att skaffa?

Som deckarintrig bjuder Döden ett bekymmer inte på så mycket finlir. Visserligen är slutet oväntat, men knappast raffinerat. Vad som ändå leder till en viss behållning är den genomlysning av en schablonmässig ”sekt” som med parodins hjälp genomförs. Ju mer komprometterade församlingsborna känner sig under Lundmans lupp, desto mer patetiska framstår deras försök att i alla lägen använda ett bibelcitat som motargument. Allt verkar gå att rättfärdiga, bara man är Ordet trogen. En enkel utväg, både i fiktion och verkliga livet.

Kanske ett tips till församlingsborna i New Sweden?