Långsamhetsläsning. Jag vill lyssna till varje mening, stanna upp vid orden, fundera, läsa textstycken om och om igen, anteckna, bläddra vidare, bläddra tillbaka, skriva upp meningar, saker jag kommer att tänka på, spara citat jag inte vill glömma.

Finns det något som heter bokkemi (= när boken och läsaren passar ihop; som med personkemi)? Jag är full av beundran inför Orhan Pamuks romaner. Romankonst när den är som mest fulländad. Helt outstanding. Tycker jag. Horace & Co tycker nog lite/ganska/precis likadant. (Kanske tycker Svenska Akademien så om alla Nobelpristagare i litteratur?)

Hur gör han, Pamuk, när han bygger ihop sina romaner? Hur GÖR han? Det blir ju så … Perfekt, rent ut sagt. Fulländning. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån. Ramen. Intrigen. Fiktionerna i fiktionen. Resonemangen. Språket. Karaktärerna. Många bottnar. Många lager. Allting sitter som en smäck.

SMÄCK!!

”Labyrintiskt …” och ”Myllrande …” sa Horace när jag gick förbi tv:n i vardagsrummet …

(Egentligen tycker jag inte om ordet ”myllrande”, det känns som ett resekatalogord. Så här: resmålet är ”exotiskt”, basarerna ”myllrande”, historien flaxar med vingarna, luften är fylld av (orientalisk) ”mystik” … osv (det är bara att vänta tills shejken kommer förbiridande på sin vite springare; nämen vänta, vad är det som hörs? Tv:n? Shejken kollar på fotboll. Jaha. Galatasaray möter Fener. Okej, jag märker att jag spårar ur nu). Men myllrande … Lyssna, det låter nästan som myror som kryper omkring. *ryser lite*)

Ett ordnat kaos, då. Genomtänkt. Genomarbetat. Romanerna är så … Smarta (inte på det där dunkla viset, när man förstår att författaren gärna vill att man ska tolka in dolda betydelser – man kan bara inte komma på vilka eller vad det skulle vara i så fall … nejnej inte så), här bjuds läsaren in, som till ett samtal vid middagsbordet. Och ingenting skrivs på näsan. Pamuks böcker kan (säkert) läsas på mängder av sätt. Läsaren blir en medskapare, en Partner In Crime. Tack Orhan!