Bakom de höga murarna ligger en byggnad i förfall. Kolonner med slingrande murgröna, en marmortrappa, nött av steg från tidigare ägare: välbärgade franska kolonisatörer. Huset på den algeriska landsbygden tillhör nu socialtjänsten. Ålderdomshem, sinnessjukhus, vårdanstalt – allt i ett.

Här hamnar de som inte passar in, som brutit mot samhällets konventioner. Alla har de övergivits av sina familjer. Unga ogifta mödrar, "flickor i nöd", äldre kvinnor som i sin ungdom ägnat sig åt förbjuden kärlek, kvinnor som bär på "vanärans sigill". Utstötta. Obehövda.

På en prosa rik på metaforer och mångtydighet, låter Maïssa Bey berättarjaget Malika ge röst åt åtta av sina olyckssystrar som bor på denna mänskliga avstjälpningsplats.

Hon återskapar deras minnen, återupprättar, gör motstånd; berättar om dessa kvinnor vars ansikten syns i de gläntande dörrspringorna, som mumlar och rör sig i rummen om nätterna, låter dem träda fram ur skuggorna; berättar om kvinnlig kroppslighet, om kvinnliga erfarenheter, om tystnader, mörka rum laddade med våld och skräck, om omöjlig kärlek och svek. Deras öden ska inte glömmas bort. Aïcha, Yamina, M’a Zahra, Fatima, Kheïra, M’barka, Badra, Houriya.

Malika. Vars namn betyder "drottning", "den som härskar". Eller M’laïkia. "Den besatta." Född i juli 1962, några dagar före Algeriets självständighetsdag. På hennes akt står det APS. Allvarlig Psykisk Störning.

Varken galen eller efterbliven. Bara litet rubbad. Eller snarare en som rubbar den allmänna ordningen.

Själv är Malika hittebarn. "Faderns namn: X. Moderns namn: X." Vem har valt hennes namn?

Ingen gren att gripa tag i. Jag har ärvt en bakgrund som jag oavbrutet måste dikta upp. Kanske är det detta som är min rikedom.

Maïssa Bey har en fingertoppskänsla för nyanser, vilket inte minst märks i hennes behandling av språket – något som också översättaren Monica Malmström bör ha en eloge för.

Prosan förvandlas stundtals till poesi, med intressanta och väl avvägda radbrytningar och styckeindelningar, där varje rytm tas tillvara. Texten är full av klanger att lyssna till, meningar som kan läsas om och om igen. De utsatta är en roman jag alldeles säkert kommer att återvända till.