Detta är väldigt vardagsnära, enkla, fina dikter. De är direkt njutbara med svung, det finnes ett grepp, varje kort dikt (max en sida förutom första dikten) har sin form, finess. Samtidigt känns de djupa för att de är genomarbetade men ändå självklara.

Dikten "Skrivarkurs" är en rolig betraktelse över fenomenet skrivarkurser, man kan le åt den, men man kan även läsa de andra dikterna i samlingen genom dikten som en metod som är använd.

Det är väldigt traditionellt på ett positivt sätt, en van lyrikläsare vet hur han skall bete sig i det lyriska landskapet och har lätt att se poängerna, kanske till och med missar hur bra det är? Jag njuter dock av iakttagelseförmågan som poeten har, rent mänskligt men även språkligt.

Han använder ord som får mig att haja till och känna ja just det, det ordet finns också och vad perfekt att använda det just så.

Svenskt är det också, svenskt hetro-Svensson-liv i storstaden. Det säger något om det mentala tillståndet i landet, som alliansen tagit över.

Titeln bör väl påpekas, är fullkomligt genial. Måndagsdikterna, den titeln säger något om dikterna eller inte säger något utan tillför en dimension till. Liksom titlarna till diktsamlingens dikter är fullkomligt fristående men tillför mycket, de är beskrivande eller stämningsskapande, de är utklurade och tillför dikterna något eller så står de där bara för att sätta myror i huvudet på läsaren: "Flaskpost hittad 1953".

Det är ett välbekant lyriskt landskap, rösten självklar men ändå är det eget. Jag nickar och håller med, språket som inte är ansträngt eller egentligen inte speciellt, men så njutbart. Vardagsrealism på det mest positiva sätt du kan tänka dig och kan du inte tänka dig så tänk om.

Och så lite existentialism och krydda med humor, t.ex. i de litterära finrummen som i dikten: "Till Chefen för akademien"

Strindberg lär ha varit väldigt söt som barn,
så om du bara varit född vid rätt tid
och på rätt plats, kunde du ha fått hålla det söta Strindbergsbarnet i knät.
Du kunde ha stuckit ut tungan slappt mellan läpparna
och blåst ut lite luft, så at det söta Strindbergsbarnet
fick skratta åt dina pruttljud.

Jag gillar det här, förena geniet med sin barndom och föra in lite prutt och så det rent av homeriska epitetet "det söta Strindbergsbarnet" som återkommer. Så hör det väl till saken att jag har rötter från staden som är känd för sin prutthumor (Szabadka).

Jag måste dock rekommendera boken varmt till de som vill ha lite trygg poesi som en djupare form av underhållning än tv. Människor som inte vill ha något som är allt för konstnärligt konstig eller modernt. Dessa dikter är som en trygg morfar att sjunka ned i famnen på. Härligt och med fördel avnjutet med ett glas rött i badkaret.