Stor i käften är titeln på Joyce Carol Oates första ungdomsroman, nu utgiven i pocket, samt en av huvudpersonens mest avgörande egenskaper. Det är sextonårige Matt Donaghy som är stor i käften: när han sitter med polarna i matsalen och de undrar om hans teaterpjäs kommer att bli uppsatt eller inte, skämtar han om att spränga skolan i luften om så inte sker. Det är oskyldigt menat och de skrattar tillsammans. Men fel personer hör detta och dessa fel personer reagerar på fel sätt. Och följande torsdagseftermiddag lämnar Matt lektionen eskorterad av två poliser. "Oanade proportioner" brukar det heta.

På Rocky River High går också Ursula Riggs, en muskulös och något apart tjej med det taggiga alter egot "Fulan" utåt. I ett utslag av rakryggad redlighet ställer hon upp för den oskyldige men pariastämplade Matt, och följer gör en berättelse om civilkurage, eller snarare om bristen på den. Matts kompisar förbjuds av sina föräldrar att höra av sig till honom: "blir du inblandad i något kan det skada dina chanser att komma in på college". Karriär är viktigare än svaret på frågan om skyldig eller inte skyldig, vadsomhelst för att undvika förknippas med det stora rabaldret. Och i skuggan av dels elfte september, men främst katastrofer som massakern i Columbine 1999 kanske det egentligen är den mest naturliga reaktionen hos ett samhälle. Det är här Oates har röntgenblick, när hon tittar på samhällets natur, på vad rädsla och konformitet gör med människor, och på hur feghet och avundsjuka kan växa fram som en sjukdom bland oss. Till exempel, att Matts föräldrar senare vill stämma skolan för förtal leder inte som tänkt till upprättelse, istället är det raka vägen till motsatsen.

Förstås är Oates också urbota teknisk. Det smidiga växlandet mellan berättarperspektiven, den annorlunda men välfungerande dramaturgin, förmågan att helt enkelt få det att kännas naturligt att vända sida – hon fixar alltihop. Boken är dessutom lättläst på lagom ungdomsromansnivå. Däremot drabbas berättelsen mot slutet av en sentimentalitet vars mängd är för stor för att inte bli nämnvärt besvärlig. Det blir för … inte gulligt, men välmående. Och gissa hur det går för Matt och Ursula. Låt mig säga att slutet är väntat, för väntat, och Oates lyckas ärligt talat inte få det att kännas riktigt okej. Över huvud taget får detta mig att fundera: är barn- och ungdomsböcker mer benägna till lyckliga slut än övrig litteratur? Jag upplever det som att det är så. Och jag tycker att det är en stor och oförsvarlig litterär orättvisa.