Ibland slår det mig hur otroligt utlämnade barn är. Möjligheten att göra sin röst hörd är minimal och chansen att någon vuxen ska se hur det står till inte alltid så stor.

Lisa har ingen bästis i skolan och reglerna för att få vara med Ida och Emma och hoppa långhopprep ändras från dag till dag. Lockigt hår, kjol och hopprepsfärg spelar in och i slutänden beror det på vilka gemensamma nämnare de andra flickorna har och Lisa saknar.

Lisa blir ofta arg när det är orättvist och hon inte får vara med. Då bråkar hon och ibland slåss hon. Lisas fröken tycker inte att Lisa ska slåss och bråka och helst inte prata så mycket heller.

Här blir jag obehagligt berörd av läsningen. De vuxna i Lisas värld är Lisas fröken och Lisas mamma. Mamman vill Lisa inte oroa eller göra ledsen så att stjärnorna försvinner i mammans ögon. Lisas mamma är bra och tar ansvar och förstår det mesta men Lisa är mycket väl medveten om vad som gör mamman orolig. Därför berättar hon inte vad som hände när de andra flickorna retades och när Lisa sparkade fröken på smalbenet. Inte heller pratar Lisa med sin mamma om var Lisas pappa, som hon aldrig har träffat, är. Hon uppfinner sig en egen istället. Han är tyngdlyftare.

Lisa är en cool tjej som jag gillar. Hon har moral och skinn på näsan och är nog själsfrände med Grynet. Hon tar ingen skit. Dock oroas jag nog mer än vad Lisa gör över att hennes fröken är blind. Hon vill verkligen inte se vad det är som försiggår på skolgården och kan inte hantera att hon har en flicka i sin klass som ger igen. Jag får en tydlig bild av min lågstadielärare och hennes maktutövning.

Vad kan göras om ens fröken inte är rättvis eller vill se det samspel eller brist därav som finns bland barnen i klassen. Hur gör man om man är ett litet barn som inte stämmer in i sin könsroll. Ska man då kapitulera och låta sig omstöpas?

Jag hejar på Lisa och alla hennes likar ute på skolgårdarna. Jag hoppas att de inte ger upp. En dag blir man vuxen och då blir det faktiskt lättare.

Har diskuterat Min pappa tyngdlyftaren med min 12-åriga väninna. Hon gillar den också skarpt men tycker att det är besvärligt att Lisa ljuger för sin mamma. Det tycker jag med. Mammor måste våga höra sanningar även om de får orosögon.

Boken kan med fördel läsas om man precis börjat få upp flytet i läsningen. Det är stor text men inte så många, om än så snygga, bilder. Den går även bra att läsa högt.

Överhuvudtaget en god debut där få sanningar skrivs läsaren på näsan och där karaktärerna har liv.