Det är nog ungefär tio år sen jag läste Jackie Collins första bok om Hollywoodfruar. Och visst, förhoppningsvis förändrar man sig som läsare på tio år. Men jag minns romanen som så underbart smaskig, nästan i överkant chockerande. Definitivt spännande, och frossande i mänsklig sunkighet – med en inte så liten touche av glamour. Och jag har alltid tänkt på Jackie Collins som drottningen i sin genre.

På Hollywoodfruar – den nya generationen blev jag med andra ord besviken. Det här känns inte det minsta som ett uppfräschande generationsskifte. Bra tantsnusk kan vara sexigt och spännande, dålig är åtminstone skrattretande. Det här blir alldagligt, och det måste ju vara det mest nedlåtande man kan säga om en sådan här författare.

I centrum för handlingen står den, naturligtvis, vackra och begåvade – och, kan man tänka, godhjärtade – superstjärnan Lissa Roman. Hon är i tagen med att skilja sig från sin svinige fjärde äkta man, också den fjärde i raden att sola sig i hennes glans, festa upp hennes pengar och vara otrogen mot henne. Till all lycka får hon hjälp av den svårtillgänglige (hans fru lämnade honom och avslöjade att barnet han uppfostrat som sitt egentligen var hans brors, så vem kan klandra honom) och fantastiskt snygge privatdeckaren Michael. Kärlekstycket hänger i luften. Lissas dotter Nicci förbereder sig för bröllop med en känd regissör – men är hon egentligen inte mer attraherad av hans odåga till tvillingbror? Och mitt i alltsammans planerar den läskige Eric Vernon och hans kumpaner att kidnappa Nicci.

Det låter väl som att det skulle kunna bli spännande? Om nu inte karaktärerna hade haft personligheter mindre än flingpaket – utan hemliga leksaker – och man faktiskt inte brydde sig särkilt mycket om hur det går för dem.

Spänningen störs dessutom av irriterande tempotapp. De korta scenerna kantas av upprepningar och påminnelser om vart det ska leda. Övertydligheten och tjatet sänker underhållningsvärdet och alltsammans påminner mest om amerikanska teveprogram som klipps för att tittarna inte ska tappa tråden mellan alla reklaminslag.

Att en roman i den här genren ska ha språkliga företräden förväntar sig väl kanske ingen heller. En spännande intrig kan skyla över en hel del, men så blir det ju inte i det här fallet. Saken blir inte bättre av att översättningen haltar en smula. Kanske inte bara översättarens fel – oddsen är bitvis ungefär lika höga som för att översätta Ricki Lake till vettig svenska – men uttryck som ”Gissa om de fick en släng av Första Hustruns Blues!” eller att en nittonårig partytjej från Hollywood skulle beskriva sin pojkvän som en ”handlingskraftig hejare” känns inte riktigt klockrent.

Kanske har tiden helt enkelt sprungit ifrån Jackie Collins. Vi kan lika gärna läsa Aftonbladets senaste reportage om Paris Hilton, eller se något program på TV3 om århundradets största skandaler där någons brutala död kommer på plats 88 och någon annans klädsel på Oscarsgalan på första. Sensationen är för länge sedan bortblåst.

Tyvärr är det bästa som kan sägas om den här boken att den får tiden att gå. När man nu har sådana behov.