"Sekonden" av P O Enquist utkom första gången 1971, och är en sons berättelse om sin far, arbetaren och släggkastaren Mattias Jonsson Engnestam Lindner, rekordhållaren som blev en fuskare. Bokens jag, sonen Johan Christian Lindner, var i barndomen sekond åt sin pappa under hans boxningsmatcher, och nu vill han genom att skriva boken i sig själv ingjuta det lugn som det är sekondens uppgift att bidra med:

…känslan av att någon i ringhörnan mitt i den desperata kampens förvirrade ögonblick ändå hade full kontroll över slagsmålet, visste varför de slogs, kunde urskilja sammanhang, och var tredje minut var villig att på ett enkelt, pedagogiskt och övertygande sätt lägga trådarna till rätta och bringa ordning i kaos.

För när boken börjar så förstår Johan Christian inte varför hans far handlade som han gjorde, men han tror sig kunna ta reda på det, och därigenom också lyckas förstå sig själv. Förstå vad det är han söker, och vad fadern sökte, och hur deras sökande har med politik och idrott att göra. Det blir en levnadsteckning som varken är kronologisk eller rakt på sak. Istället varvas detaljerade sekvenser ur faderns liv med tankar och historik kring arbetarrörelsen och idrottsrörelsen. Det Johan Christian finner är en gemensam känsla av ensamhet, längtan efter ett sammanhang där man får höra till och skapa mening. Något idrotten liksom politiken kan ge när den är som bäst, något som gör det värt att fuska för att få ingå där.

Det är en bok som handlar mycket om solidaritet. Mattias Jonsson Engnestam Lindner var mer än något annat, vilket Enquist inte missar något tillfälle att påpeka, en lojal, hederlig människa. Men lojalitet är inte ofarligt, och när det som här rör sig om en person som står på allas sida snarare än slåss för något eget, så blir det snart ohållbart. Det är så fusket förklaras: Det är resultatet och kollektivets framtoning som räknas, inte den enskildes heder eller metod.

Enquist skriver vackert och säreget, poetiskt men ändå sakligt, och med en stil byggd på upprepningar. Bitvis är det lysande och närmast magnetiskt, som i de poetiska, träffsäkra barndomsbilder där sonen minns sig själv vid den norrländska insjön, blickande ut över vattnet med en hemmagjord kikare med fönsterglas i båda ändarna. Han försöker närma sig kärnan i tingen men det hela förblir suddigt och långt borta. Det är Enquist när han är som bäst. Men på andra ställen blir det snårigt och långtråkigt, som i de långa bitarna där berättaren försöker dra samhälleliga, politiska växlar på idrottens roll i arbetarrörelsen, och jämför den svenska folkrörelsens rädsla för idrottande arbetare med (den konstgjorda) entusiasmen i DDR.

Enquist vill skriva om idrott och politik, sätta in sin släggkastares öde i en större kontext och dessutom jämföra en dåtid med den samtid då boken kom ut. Till det fogar han bilden av en son och en far. För mig hade han gärna fått nöja sig med det sista. "Sekonden" är en rik bok, men den innehåller partier som inte leder någon vart, resonemang där varken huvudpersonen eller Enquist verkar veta vad han vill säga. Är man omåttligt intresserad av idrott och politik så är det här nog rätt verk av Enquist att välja. Annars tycker jag att man ska läsa hans "Nedstörtad ängel" från 1985 istället. Det är en koncentrerad, gåtfull och mycket gripande bok där, till skillnad från i "Sekonden", alla delarna är lika starka.