- Vad ska vi göra med Haňt'a?

- Hurså?

- Han har ju inte fattat sitt jobb. Det är ju så enkelt: han ska sitta nere i sin källare, ta emot all den litteratur som inte behövs eller inte är önskvärd eller tidsenlig, lägga den i sin papperspress och trycka ihop det så att det kan recyclas och tryckas nya böcker på.

- Och…? Gör han inte det då?

- Jo, visserligen, men… han läser dem ju först! Vad är vitsen med att destruera farliga eller omoderna böcker om de ändå blir lästa? Där sitter han nere i sin källare och komprimerar världslitteraturen, pressar ihop den och tänker på den och tillgodogör sig den fullständigt utan stats- eller kulturvetarkontroll. Sen verkar han dessutom ha mage att påstå att vi behandlar folk likadant som han behandlar de möss som bygger bo i hans boktravar.

- Det var det jävligaste. Vi vill ju bara väl. Hur gör han med mössen då?

- Kastar dem i pressen tillsammans med böckerna. Squish.

- Vad ska vi med de där nya böckerna vi trycker på det recyclade pappret förresten?

- Recycla och trycka nya böcker på. Men effektivare. Böcker som går enklare igenom systemet. Målet måste ju vara en litteratur som stör så lite som möjligt, som vi lika gärna kan köra direkt från tryckeriet till makulatur eftersom det ändå inte gör vare sig till eller från om någon läser den.

- Så är det det En alltför högljudd ensamhet handlar om?

- Konstigt uttryck. "Handla". Inte kan en bok handla? Boken bara är; problemet är väl att den kan få läsaren att handla.

- Du menar att du är rädd för att Haňt'a kan bli farlig?

- Nä nä, han är för gammal och har huvudet för fullt av gamla filosofer för det. Men det är en principsak: läsare är opålitliga jävlar. Den där källaren som ju bara ska vara en arbetsplats blir liksom en metafor för allt vetande som vi försöker ta ur folk, allt tänkande vi försöker hindra dem från…

- Fan vad pretto du låter nu.

- Jag vet. Förlåt. Jag borde väl läsa något lättuggat om ett mordmysterium i stället. Men nu läste jag den här, och nu kan jag inte smälta den. Den ligger där någonstans i min källare och vägrar försvinna.

- Nå, då hivar vi väl den också i papperspressen. Problemet löst.

- Det går inte.

- Vadå går inte? Den är ju bara 96 sidor…

- Precis. Den är redan så komprimerad, det går inte att trycka ihop den mer. Och den är ändå för stor för att gå ner i pressen.

- Kan vi inte bränna upp den då?

- Manuskript brinner inte.

- Va sa du?

- Inget. Pensionera Haňt'a.