Hamlet har egentligen aldrig varit min favorit. Men är man nu intresserad av översättandets alla mysterier så är det lätt gjort att ändå samla på sig en bunt olika upplagor. Sture Pyks översättning av den legendariska pjäsen kom ut för några år sen på Fischer & Co och är så vitt jag vet den nyaste som gjorts – enligt förlaget av sammanlagt ett dussintal.

Pyk är känd inte minst för sitt enorma arbete med att översätta Georges Perecs Försvinna – romanen helt utan bokstaven E – till svenska. Hans brutalfinurliga Hamlet är förmodligen en lisa att spela och som läsare upptäcker man en mängd detaljer man tidigare tappat bort bland alla dessa ord, ord, ord. Frågan är väl om pjäsen har fördel av detta.

Få pjäser fullkomligt dryper av bevingade ord som Hamlet. Och det med rätta. Huvudkaraktärens grubblerier sammanfattar många evigt mänskliga och inte minst moderna problem kring vårt eget ansvar att påverka våra liv och situationer. Hagbergs ”Vad övrigt är, är tystnad” har visserligen i Pyks översättning blivit ”men resten gör vi inget väsen av” – men den überklassiska raden om ”att vara eller inte vara” har faktiskt fått stå kvar. Ett sådant koncentrat av människornas villkor är kanske knappast utbytbart heller.

Men fastän titelrollen är en av litteraturhistoriens allra största karaktärer, liksom Goethes Faust fascinerande modern i sin svaghet och velighet, känns händelseförloppet i sig väl ansträngt. Det är spöken och pirater och incest och norska erövrare och gifter till höger och vänster. Slutet är väl ändå lite för mycket?

Galenskapen är förstås ett plus som inte ens Kenneth Brannagh lyckas sabba. I Hamlets låtsade eller möjligen verkliga galenskap får Shakespeares språkliga finurlighet ett fint uttryck, och för all del även i de sinnesvagt lismande Rosencrantz och Guildenstern – pjäsens Bill och Bull – liksom i den uppenbart senile fjäskgubben Polonius. Ofelias galenskap, slutligen, lyfter en minimal kvinnoroll till betydligt större potential än den trista hemmadotter hon annars skulle vara. En stor del av vinsten finns absolut i det outtalade i förhållandet mellan henne och prinsen – även om hennes status som stor kvinnoroll mest pekar på det ganska patetiskt skrala i utbudet. Att dessutom en knasig dödgrävare som är med i fem minuter brukar räknas som intressantare än det underligt meskorrupta kungaparet är väl också ganska talande.

Utseendemässigt tenderar utgåvor av klassisk litteratur att vara så vansinnigt trista att man får förmoda att förlagen förlitar sig helt på rent kanontvång (inte minst genom våra litteraturvetenskapliga kurslistor) för försäljningen. Shakespeare har på senare tid klarat sig lindrigt undan detta, framför allt tack vare Ordfronts snygga små pocketutgåvor som kanske faktiskt satt en helt ny ribba för formgivningen. Jag har visserligen en mycket söt engelsk Hamlet-utgåva från 1972 där Ofelia med sina blomstergirlanger blivit en fullkomlig liten hippietjej och Hamlet är påfallande lik en ung Jim Morrison, men Fischer & Co:s blanka, svarta omslag med en stor, mörkgrå dödskalle på är nog ändå snäppet vassare. För kan man tala om ett shakespearskt Black Album så är det väl trots allt Hamlet? Sex, gift och, hm, blankvers?