Raymond Queneau hörde på 30-talet ett framförande av Bachs "Die Kunst der Fuge", i vilken ett och samma tema varieras fram och tillbaka, och beslöt överföra saken till litteratur. Alltså, Stilövningar från 1947 består av att samma scen berättas om och om igen, i olika stilar. 99 stycken, till och med. Ett härligt uppslag till en bok, får man tycka, och bara det att den överlevt och fortfarande ges ut (tack Bakhåll) och läses borde väl säga en del om styrkan i både idén och genomförandet. För övrigt är idén karakteristisk för Queneaus andra förehavanden: patafysiken, det experimentella sällskapet OuLiPo, och verket Hundra tusen miljarder dikter – en diktsamling av ett otal enradiga pappersremsor ur vilken man själv pusslar fram ett ännu större otal sonetter.

Scenen som valts för övningarna är enkel: betraktaren åker buss, och noterar en man med lång hals som bär en hatt om vilken en rem sitter flätad. Mannen stör sig på en medpassagerare och anklagar honom för trängsel. När en plats blir ledig sätter han sig. Två timmar senare ser betraktaren mannen igen, han samtalar med en vän och får rådet att sy i en extra knapp i sin rock. Punkt. Och detta skildras permuterat, telegrafiskt, hellenistiskt, antonymiskt, tveksamt, som ett affärsbrev, på fri vers, vanmäktigt och i modern stil. Det skildras också definitionsrikt, på kökslatin, paragogiskt, med dubbelinsättningar, som regnbågen, negerat och i pluskvamperfekt. Och apostroferat och klumpigt och onomatopoetiskt och spöklikt och baklänges. Och som haikudikt. Till exempel.

Och visst lyckas det bra, både för Queneau och översättaren Lars Hagström som gjort en elgeant och smidig insats. Som väntat blottläggs språkets flexibilitet, och nog häpnar man över både hela språkdemonstrationen och över den frenesi och begåvningsbredd som måste krävts av författaren under skrivandets gång. Bra exempel på olika stilar, helt enkelt, och ett som helhet bra prov på rikedomen i språket som verktyg. Men några invändningar har jag. Ibland framhålls Stilövningar som ett helt vidunderligt bevis på uttrycksmedlets oändliga möjligheter, och att trots att det hela tiden gäller samma scen ska man inte tröttna eftersom varierandet är så slående påhittigt. Men jag sträckläste den och det höll den inte för. Det jag vill säga är: SÅ bra är den inte, några övningar är till och med rätt trista. "Dröm" är egentligen inte särskilt drömsk och att avverka olika tempus känns lite väl självklart och utfyllande. Och nog måste man vara omänskligt stilnördig för att orka engegera sig i korrektheten hos de vokal- och konsonantfokuserade "Synkope" och "Apokope".

Men visst, den stilistiska upplevelsen förmedlas. De flesta övningar är riktigt bra, vissa direkt roliga och intressanta. Fast så upptäcker jag att boken har en ytterligare och mer djupgående effekt på mig – jag blir helt besatt av berättelsen! Varför har han en rem flätad runt hatten? Vad har hänt med hattbandet och hur reagerar han på rådet från vännen? Och det är något som är så sjukt egendomligt med att han har lång hals. Jag ser honom framför mig och tycker inte om honom. När samma avgränsade scenario rullas upp framför en gång på gång genom så många olika filter blir varje ny antydan till information brännande viktig. Jag har upplevt scenen 99 gånger och den är nu mycket stark för mig. Och visst är väl det ett av stilistikens största ärenden: att förstärka upplevelsen.