Vad är det för mörk hemlighet som binder Glauer och Ka samman? Inte är det frågan om att de känner någon samhörighet per automatik för att de båda är dvärgar. I Luna Park har de levt tillsammans med en hel koloni av dvärgar, ständigt iakttagna av de fullväxta. Varför blev det just de två som bröt upp från Liliputia, dvärgstaden i nöjesparken, de två som lämnade Amerika i hopp om att ett bättre liv väntade i Europa?

Hur uppstår tillit? Hur kommer det sig att den betydligt yngre Ka litar på att det Glauer drömmer om är möjligt att uppnå? Hur kan hon vara så säker på att det inte bara är tomma ord? Snacka kan han, det vet hon.

Det är år 1932, depressionen råder, men det finns alltid de som har pengar att sätta sprätt på, de som vill roas av nya sensationer. Glauer har en plan, han ska samla ett kompani av dvärgar. De ska lämna de simpla konsterna, som kast med liten dvärg, bakom sig, de ska inte längre förnedras, de ska respekteras för sin seriositet, de ska spela teater. Han ska leta upp de allra bästa lilleputtarna, om han så ska resa Europa runt.

Deras första anhalt blir Berlin. Att hitta likasinnade till deras kompani visar sig lättare sagt än gjort och de få de möter visar sig dessutom vara svårflirtade. Vad är det som gör att de inte kan ge upp hoppet om att övertala den otillgängliga Nelly, hon har ju inte ens någon scenvana? Är det hennes avvikande utseende eller hennes motsägelsefulla personlighet som fascinerar?

Tiden går, besparingarna börjar tryta och det tyska klimatet förändras. Nazismen sprider sig, de avvikande blir allt mer utsatta. Känslan att det är dags att dra vidare, innan det är för sent, blir allt starkare. De har blivit erbjudna en scen på Gröna lund, en okänd plats i norr – ska de nappa på det erbjudandet?

Rädslan att misslyckas kommer alltid att finnas där, det hade en trapetskonstnär lärt honom; ju högre upp man klättrar desto djupare blir fallet. Vissa kommer aldrig att falla, för de har inte ens försökt. Den som vill sätta sitt avtryck i världen, måste också betala ett pris: att då och då, för att inte säga ofta, vara förbannat rädd.

Det här är en historia med komplikationer, den förgrenar sig i många riktningar. Här tappar alla vid något tillfälle masken, inget tycks någonsin helt vara som man förväntat sig.

Det är en berättelse som undersöker motpoler: utanförskap kontra gemenskap, längtan kontra motvilja, att utvecklas kontra det att stagnera.

Drömmar – hur länge kan de hållas levande? De drömmar som fungerar som något att sträcka sig mot, en tröst i dystra stunder, ett hopp om att allt kan bli annorlunda. När upphör de att fungera som en tankens mentala livboj? När går de oundvikligen i kras?

Blicken är alltid närvarande, den granskande blicken. Det avvikande drar alla blickar till sig. Dubbelheten i att överleva genom att ta betalt för att låta andra stirra ogenerat på en.

Och han ville ställa sig upp i bilen och skrika: Detta, mina vänner, har jag valt, detta är mitt val! Den som underlåter att välja har förlorat sig själv.