Recension

: Dressinen
Dressinen Carl-Henning Wijkmark
2006
Modernista
10/10

Galet bra idéhistorisk äventyrsroman

Utgiven 2006
ISBN 9188748820
Sidor 511
Först utgiven 1982

Om författaren

Fotograf: Diana Kempff

Carl-Henning Wijkmark föddes 1934 i ett stockholmskt akademikerhem. Han var verksam som lärare innan han 1972 debuterade med ”Jägarna på Karinhall”, en ”svart fars om våld och sexualitet under nazismen”. Ofta mottagen bättre på kontinenten än i hemlandet har Wijkmark framstått som europeisk intellektuell snarare än svensk författare.

Sök efter boken

Kongo 1914. Isolerade i urskogen befinner sig en grupp rallare, sysselsatta med att anlägga järnväg mellan kusten och det bebodda inlandet. Bland dem finns den jesuitiska prästen Moulin som sedan länge tappat sin religiösa övertygelse. Hans tro har ersatts av ett livligt intresse för naturvetenskapens landvinningar och framför allt för Darwins tankar om människans utveckling. När det i lägret dyker upp tre apor av en okänd art, med ansats till mänsklighet, grips han av en feberartad upptäckarlusta. Kan de vara den felande länken mellan apa och människa som samtiden så ivrigt sökt? I lägret finns en sinnrikt konstruerad, specialutrustad dressin som fascinerar aporna storligen. När Moulin får chansen så tar han den: med hjälp av dressinen rymmer han och aporna från lägret. Moulins avsikt är att studera aporna och kanske bevittna hur människan en gång växt från djur till talande varelse.

Sedan vidtar en världsomsegling i kolonialismens spår: dressinen blir en flotte och aporna pumpar den ut på Atlanten, drivna av dolda motiv som Moulin aldrig riktigt får korn på. Han iakttar dem, spelar med deras känslor och försöker uppmuntra mänskliga och intelligenta drag hos dem, men de tecken på framsteg han ser blandas hela tiden med bakslag. Apornas outgrundliga tystnad lämnar honom i ett ständigt undrande – han både imponeras och skräms av deras fixering vid monotont arbete, deras fascination inför tekniska farkoster, deras läraktighet. Han tolkar deras blickar och handlingar som tecken på att de vill utvecklas och bli mer mänskliga, och kan inte förstå varför de inte anstränger sig mer.

Carl-Henning Wijkmarks bok, nyutgiven i Modernistas serie av moderna klassiker, är en slags idéhistorisk äventyrsroman. Den är extremt välskriven, berättad i jagform av Moulin, och språket har drag av vetenskapsmannens torrt konstaterande redovisande. Men det är också upptäcktsresanden som talar, fylld av på en gång hänförelse och leda inför de enorma mängder djungel och hav han omges av.

Detta är en poetisk, språkligt mästerlig äventyrsberättelse, som också rymmer en djup filosofisk diskussion. De tankar som flyter i romanens strömmar är, som Torbjörn Elensky skriver i sitt förord, svåra att återge utan att ofullständigt och bristfälligt härma Wijkmarks formuleringar, men det handlar om frågor som rör kultur och natur, människa och djur, tid och rum. Ständigt funderar Moulin över aporna – vad förstår de egentligen och vad tänker de? Har de något minne, någon planeringsförmåga, känner de nyfikenhet, har de humor? Och bakom alla dessa frågor ligger naturligtvis den stora – vad är det egentligen som gör oss mänskliga? För Moulin ligger svaret i talet, men också i uppfattningen av tidens linearitet, det att kunna uppfatta dåtid, nutid och framtid som olika storheter. Det är känslan för tid som han är mest rädd för att förlora under resan på det oändliga havet, och det är känsla för tid han som ivrigast försöker lära aporna. Genom att visa på kartan var de har varit och var de befinner sig nu vill han föra dem ut ur naturens cykliska tid och in i mänsklighetens kronologiska utvecklingsbaserade värld.

Moulin lever i en värld där tron på framsteg och upptäckarglädje fortfarande är möjlig. Men den består inte, ty liksom första världskriget tog död på den i Europa tar erfarenheterna av kolonialismens konsekvenser död på den hos Moulin. "Dressinen" är en dyster berättelse, där tron på människan sakta men säkert går samma väg som det fåfänga hoppet om utveckling hos aporna. De vänder tillbaka till naturen, och det gör mänskligheten också. Likt apornas stundom framglimtande ögonblick av upplysning stod människan bara en kort sekund överst på utvecklingens stege – på andra sidan bär det av neråt igen. Det går visserligen inte bakåt, mot jägarnas och samlarnas natur av trä och sten, men det går nedåt, mot den nya tidens kortsiktiga rovdrift, doft av naturgas och plast. Men trots att det är dystert är det oupphörligt spännande och underhållande. Språket är så lättläst och flyter på så fritt från hinder att man nästan missar hur briljant innehållet är. Den förtjänar verkligen epitetet modern klassiker.

Alice Thorburn

Publicerad: 2006-05-30 00:00 / Uppdaterad: 2006-05-30 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2039

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?