Recension

: Gränsland
Gränsland Eva Sjödin
2006
Norstedts
8/10

I gränslandet någonstans mellan prosa, poesi, fotografi

Utgiven 2006
ISBN 9113015567
Sidor 67

Om författaren

Eva Sjödin är poet och bildkonstnär. Hon debuterade 1993 med diktsamlingen ”Systrarna med gult och svart hår.” Hennes fjärde bok heter ”Gränsland”.

Etiketter

Sök efter boken

Det råder lätt förvirring om vad prosadikt egentligen är, för en prosadikt är inte samma sak som berättande dikt och inte heller kortprosa. Det är något annat det. En prosadikt rymmer en, för att använda Robert Blys uttryck, ursprunglig iakttagelse. Samtidigt är det ett lyriskt sätt att skriva. Ofta ingår vissa poetiska element som till exempel rytm, allitteration eller assonans. Prosadiktens främsta kännetecken är förstås dess yttre form. Dikterna är alltid liksom rektangulära.

Det finns något mycket tilltalande i prosadikter, en slags enkelhet med tillhörande precision; komprimerandet av en bild, ungefär som en fotobok av text. "Gränsland" är inget undantag. Det är precis som att läsa ett fotoalbum. Just de här fotografierna beskriver en resa. En mångtolkad resa, skulle man kunna säga.

En av Sveriges främsta prosalyriker heter Marie Lundquist. Hennes bokomslag består alltid av extremt vackra svartvita fotografier. ISBN-numret och streckkoden kan butikspersonalen få leta ett tag efter. Det är nämligen noga instoppat i bokfliken för att inte störa det konstnärliga uttrycket. Så är även fallet med Eva Sjödins bok. Det mjuktonade bokomslaget inger lugn och samtidigt respektfylld oro på något vis; den här boken är alltså på allvar. Till sin inre form liknar dock "Gränsland" mer Kerstin Norborgs än Lundquists poesi.

Berättarjaget i "Gränsland" är också en flicka. Det är en vardaglig ton. Sådär snyggt, styggt, snuskigt enkel, så man ibland tänker:
– Men det här hade ju jag kunnat skriva.
När man tänker så är det ett mått på bra litteratur. Och vad brukar litteratur och poesi handla om? Jo; vuxenblivande, utanförskap, ensamhet, groende sexualitet, kärlek och allt det där. "Gränsland" är inget undantag här heller. Men det finns något obehagligt i texten, något som gör att man hela tiden måste vara på sin vakt. Ibland vill jag att dikten ska stanna. Vill inte läsa fler bilder. Vill inte veta – inte mer. Och då kommer en vacker bild, en stilla, mjuk, hoppfull. Puh. Men efter den kommer en klibbsöt, full med äckliga svettiga mumintroll och stekt falukorv. Så håller det på. Det är ansträngande och gör ganska ont.

Berättarjaget är distanserad, hon avskärmar sig hela tiden från sin familj och omgivningen, försöker hålla något på avstånd. Fast att hon nog inte vill så gör hon det. Bilderna blir därmed också distanserade. Man läser texten på ett betraktande sätt. Den är långt borta.
Det tillför en frustration och känsla av utanförskap även hos läsaren. Man vill nå texten och flickan, men det går inte.

Hur vet man egentligen vad och hur mycket man vill minnas? Alla fotoalbum brukar innehålla glada semesterbilder. Föräldrar tar kort på sina lekande, smilande barn. I den här boken har flickan själv tagit bilderna. Det känns betydligt mer ärligt.
Men hemskt.

Textutdrag (Visa/göm)

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2006-05-29 00:00 / Uppdaterad: 2006-05-29 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2038

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?