Han har utfört sin uppgift mycket väl, Martin Engberg. Hans novellsamling, och tillika litterära debut, är välskriven och mycket tät. Tematiken är suggestiv och lockande. Både språkligt och stilistiskt är det han åstadkommit väl värt applåder. Dessutom har formgivaren lyckats formidabelt och "Tecknen runt huset" har blivit en ytterst inbjudande liten bok.

Men – och visst hörde ni att det skulle komma ett men – det är något som saknas. Vad är det egentligen Martin Engberg vill säga? Vilket djup är det egentligen som döljer sig bakom den välformulerade ytan, och hur ska man bära sig åt för att nå det? Jag kan inte undgå att känna mig lurad på något när jag läst novellerna till slut. Visst ser jag linjerna mellan dem, visst ser jag tematiken och tankarna. Men det där sista steget, den där orsaken till hela bygget, den har Martin Engberg snuvat mig på. Frågan är väl kanske om han har den klar för sig själv.

"Tecknen runt huset" innehåller sex noveller av varierande längd. Den längsta är också den som gett namn åt hela samlingen, och den handlar om Tommy och Mirjam, två vuxna syskon som bor tillsammans på sin föräldragård ute på landet. De lever ett slags icke-liv där tillvaron tycks determinerad inte så mycket av nutid som av dåtid: den gemensamma barndomen och lekarna i skogarna, dunkla minnen av föräldrarna, Mirjams flykt till universitet och storstäder.

Liksom i de andra novellerna är stilen konstaterande och beskrivande, närmast känslolös. Den tillbakahållna tonen skapar en spänning, ett slags lugnet före stormen, en evig väntan på utlösning. Det handlar om gränser: mellan människor och djur, mellan människor och människor, mellan människor och ting. Personerna i Engbergs noveller har alla svårt att dra de gränserna, liksom de har svårigheter med sin egen varseblivning och inte tycks kunna lita på sina sinnen.

I "Regi" ägnar sig en grupp människor i ett sönderfallande samhälle åt resor i medvetandet, till en värld bortom drömmen. I den mycket korta "I folkmassor" lider huvudpersonen av en namnlös åkomma där han är oförmögen att urskilja andra människors ansikten. Huden, människans gräns mot yttervärlden, som något sönderfallande och svårbevarat återkommer i flera av novellerna.

Det finns mycket som är fascinerande med Engbergs debutsamling. Den registrerande stilen i kombination med den latenta oförståelsen inför världen skapar en osäker verklighet där allt det som inte är verkligt, ibland övernaturligt, lurar bakom hörnet. Samtidigt som allt tycks falla isär så hör allting också samman, hjärnans vindlingar liknas vid såväl rotsystem som sladdar i maskiner, ord jämförs med elektroniska komponenter.

Det är en dyster värld som tonar fram, en värld där rädslan för att kontrolleras styr människan men där sinnrika övervakningssystem samtidigt tycks vara det enda sättet att förstå varandra. Temat finns där, gestaltningen och karaktärerna likaså. Det är bara historierna som fattas. Det finns helt enkelt oändligt många vägar in i labyrinten men inte en enda som leder ut.