Allvarligast och mörkast är det när Fabian Göranson är i Colombia och besöker ett av Farc-gerillans träningsläger. Han hamnar där tillsammans med tre andra skandinaver istället för på konferensen om studentfrågor. På ytan händer egentligen inte så mycket, Farc har ingen aktivitet i lägret för tillfället och det verkar vara en ganska stillsam plats. Man provskjuter lite och fotograferar. Ett plan från CIA passerar, då ska man vara tystare. Comandante Diego berättar om grunderna för Farcs arbete. Men varvat med en inre monolog i rutor i svartaste svart gestaltas den där underströmmen av vansinne som ska färga av sig på hela läsaren, känslan av att något här inte bara inte står rätt till, utan är så helt fel att man inte klarar greppa det. "Fyrtio års krig är ingen cirkus, compadre, du kan måla det rosa och kalla det rosita, det är ändå bara en apparat för framställandet av död. Så varför känner jag mig som clownen?" tänker han innan en snabb vision av kroppar i brand. Strax ska serien sluta och Göranson svarar situationen med sin egen desperata dos perversion, en personlig motattack i miniatyr, framtvingad av vansinnet självt. Mörkt och allvarligt, ja, och riktigt bra genomfört.

Men jämte Coca-Colan hos Mexicos indianer, jämte tårgasgranaterna i Paris, och jämte kokainmissbrukarna i Bolivia finns lättsammare serier som balanserar det politiska tungsinnet. De behövs och det är skönt att de finns där, avsnitten om backpackerlivets klyschor och hierarkier, om flygmyrorna som stör tuschandet och om den amerikanske gayprästen i Buenos Aires som råkar heta Tom Hanks. Tecknarstilen är enkel och behaglig, det är rent och oplottrigt och figurerna får ibland lätt karikatyriska drag. Tuschmängden och nivån av realism i teckningen ökar och minskar lägligt beroende på seriens politiska tyngd och allvar. Och här kommer en av få invändningar, att stilen känns, inte alls opersonlig, men i alla fall lätt ordinär. Det skulle krävas en intim och långvarig bekantskap med Göransons uttryck innan jag fick syn på en av hans teckningar i en tidning och sa aha det är ju han ju innan jag läser signaturen. Men det är en bekantskap jag kan tänka mig att göra.

Men det jag vill berömma och komma fram till nu är detta: Göranson tröttar inte ut som man först kunde tro. Alla har en åsikt om allt i det evinnerliga mediebruset, och det är ju härligt och demokratiskt livsbejakande och så men man kan samtidigt ledsna ordentligt på ämnen som tuggats till vatten i SVT:s Debatt och spätts ut med sönderpåskrivna näsor och hårdretoriska klichépoänger. Och här har man då ett album med Göteborgskravallerna och kriget i Irak, som hämtat ur Ordfronts våtaste dröm, och då kan man väl göra en grimas redan innan man börjat läsa och gissa att man kanske, kanske har hört det där förut. Men faktiskt inte. Fabian Göransons serier är rejält mycket bättre än så. De är nyanserade och begåvade, klart rekommenderade.