Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv.

Där har vi Sven Lindqvist essästil fångad i en kort mening. Allt han läser söker han att koppla till sitt eget eller andras liv; att skriva om det lästa kan bara uttryckas på det sättet. Citatet är från Thoreau och Lindqvist använder det själv i sin säregna kalendariumbok En underjordisk stjärnhimmel från 1985. Essäistik handlar för Lindqvist lika mycket om ämnena i sig som om skrivandet i sig; att skriva är ett ständigt sökande efter den perfekta formen för det man vill säga. Det är oundvikligt. Därför definierar han ofta sin egen metod och vad han håller på med i snart sagt varje essä. Tydligast blir det i den kortaste ”Omöjliga böcker” där slutsatsen blir en sanning som väl borde gälla för alla böcker som vi önskar koppla till begreppet kvalitet.

Alla böcker är omöjliga. Tills de är skrivna.

Det kan låta invecklat, pretentiöst eller kanske meningslöst, men resultatet är slående. Det är enkla och tydliga essäer om vitt skilda ämnen. Jag läser dem utan någon som helst ansträngning och sveps lätt med i Lindqvists resonemang, upptäckter och reflektioner. Det är förstås ett resultat av hans högt ställda krav på sig själv och det han skriver.

I bokens titelessä finner Lindqvist berättarens tidigare jag Faidros i Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel vara en tämligen osympatisk och opålitlig figur, men likväl intressant.

Det är bara odrägliga människor som alltid har rätt. Vad vi begär av våra vänner är inte att de ska vara ofelbara. Det är mycket viktigare att de har förmågan att göra oss nyfikna, aktiva, snillrika.

Nu har jag svårt att tro att Lindqvist skulle vara en odräglig person, men i övrigt kan man begära det samma av hans essäer. Han åker i Pirsigs hjulspår från Minneapolis i Minnesota till Bozeman i Montana medan han lyssnar på romanen i bilen. Har man läst Zen och konsten att sköta en motorcykel får man återupptäcka den ur Lindqvistska perspektiv. Har man inte gjort det så inser man nog att man borde.

I andra texter kan Lindqvist sitta på Norrtäljevägen efter en begravning och finna tröst i några rader om Lemminkäinen ur det finska nationaleposet Kalevala. Han kan upptäcka likheter mellan Ghandi och grabben Jan Myrdal, undersöka kvinnors brutna ryggar i konsten och se mystiska kopplingar i egoismens väsen mellan gubbar som Adam Smith, Robert Malthus, Thomas Hobbes och Charles Darwin. Kan allt verkligen vara deras fäders fel? Han låter oss lära känna Owen Lattimore, en tidig asienexpert/resenär som anklagades för att vara kommunistvän i 50-talets USA och Ralph Bagnold som ägnade hela sitt liv åt sand. Amatörforskaren är förövrigt något som fascinerar Lindqvist. Han återkommer ofta till dem, liksom Joseph Conrad och Freud. Den enda kvinna som behandlas är Agnes von Krusenstjerna, men då på grund av sin klåfingrige man David Sprengler som, enligt Lindqvist, petade allt för mycket i hennes språk.

Den mest centrala frågan genom alla texter är varför det är nödvändigt att vara en läsande människa och vad böcker kan hjälpa oss att upptäcka? Här liknar Lindqvist den engelske filosofen Alain de Botton, vars utmärkta essäbok Filosofins tröst (2001) har kommit i ytterligare en pocketutgåva.

Det måste dock medges att alla essäer inte håller samma höga klass och spänning, men därmed inte sagt att någon skulle vara förutsägbar eller tråkig. Tillsammans ger de en bra bild av Lindqvists hela författarskap. Det måste förlaget ha haft i åtanke när de gjorde sitt urval, men oklart vilka som har varit publicerade tidigare och i så fall var, vilket är synd. De är hur som skrivna mellan 1980 och 2003.

Söker du boken på ditt bibliotek ska du nog leta på hyllan för litteraturvetenskap. Men Lindqvist är svår att katalogisera. Boklådor, antikvariat och bibliotek med självaktning bör ha en egen hylla för honom att vila på.