Krönika

Till en poesipundare

I morse var himlen halv. Ett decimetertjockt molntäckte låg utbrett diagonalt över – exakt halva stadshorisonten. Det kändes så obeskrivligt overkligt.
På kvällen får jag abstinens och börjar skriva om den obeskrivliga halva himlen. Varför? Blir den kanske verkligare då? Jag avbryts. En man ifrån Lyrikvännen ringer, han heter Östen.

– Hej Östen kan du inte prata lite med mig, jag blir nästan glad av att höra dig och hur du liksom pirrar i rösten då du talar om den finska diktantologin. Jag vill berätta något mer för dig, mer än bara var jag bor och att jag snart ska flytta. Du Östen, säg något verkligt frågande! Jag mår ju inte så bra, nu för tiden. Det är som tiden blivit gråblå och hög på arrogans. Jag försvinner i en ström av elementvind, morgonte och amerikansk kurslitteratur. Du Östen, tankarna är faktiskt buggade! Långa bilkaravaner kör genom Bangatan på morgnarna, och på natten – bara någon enda. Staden är en rödögd stad av kollektivtrafik. Kan du sälja mig en nedbrytningsmedicin Östen? Ett piller som gör mig förstörd och utslagen. En dikt? En självömkande roman? En fiktiv verklighet? Något som får mig att känna mig berättigad till denna matthetskänsla och illamående yrsel. Jag vill bara ha din poetiska hand Östen, mot min panna då jag spyr. Tröttheten är gul galla, framtvingad.
Östen, varför finns du där bara som en telefonröst och varför känns ingenting av verkligheten verklig?
De stora människohoparna gör nya mönster på samma sätt varje dag, varje timme varje minut, varje tåg och varje buss – varje dag. Jag tänker på den halva himlen och vill ha den kvar – som ett märke att lägga i fönsterkarmen, att den alltid ska dra blickarna ifrån oss och mot varandra i samma ordlösa tanke. Just för att den är halv och ofärdig.

Den halva himlen löstes upp helt. Dagen kom, solgrå och blek. Det är vitt ute nu – igen, men filmaktigt rent, regisserat och knaggligt. På trottoaren såg jag ett urlakat, tunt lönnlöv, stretande för att lossna från beläggningen. Nervtrådar som rörde sig. Cyklisterna blir ändå bara fler och fler.
Hoppas du också hann se den halva himlen Östen.
Kan jag köpa den Östen?

Jag vill att du ringer igen Östen.
Var är min finska diktsamling?

Hälsningar
Sigrid

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2006-04-02 00:15 / Uppdaterad: 2006-04-02 00:15

Kategori: Krönika

3 kommentarer

Hej Sigge! Jag sitter här hopplös och försöker komma igång med arbetsproverna till Beckmans. En av uppgifterna jag ska göra är ett nytt bokomslag till "Den amerikanska flickan". Jag gillar inte alls böcker, ve och fasa, och har inte alls läst den.. den ligger här på bordet framför mig, men jag känner inte att jag har varken tid, ork eller lust.. så jag googlade i hopp om att hitta en recension å så BA HADE DU SKRIVIT EN OM DEN. Så nu undrar jag om du kunde berätta lite om den nästa gång vi ses. Om du har en vision om ett omslag kan vi diskutera det också. Det vore fantastiskt!

Nettan Kock Oregistrerad 2006-05-10 21:21
 

Hhee.. oj, det var inte meningen att det där skulle ploppa upp här. Tss…

Nettan Oregistrerad 2006-05-10 21:22
 

Vad kul. Jag måste kolla in mer vad du recenserat här. Vill ju föra vanliga samtal med dig också Sigge. Kan vi inte bli bra på att höra av oss och så (eller bra kommer jag nog aldrig att bli). Men någonting. Hälsa Jonas också om du umgås något med honom.

Kram på dig.

Erik Oregistrerad 2006-05-30 14:43
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?