Hur nära får man gå med en kamera innan den ljuger? Hur mycket får en dokumentärfilmare styra och regissera det hon ska skildra? Hur mycket får hon förvanska för att lyckas med sitt projekt? Var går gränsen mellan dokumentär och dålig spelfilm där de inblandade bara lever upp till förväntningarna på vilka de ska vara? Fagerberg ställer många intressanta frågor i sin nya roman, precis som hon gjorde i Svart dam (2002) och Till hemlandet (2004).

Det handlar om svenssontjejen Vendela som gör allt för att förverkliga idén om sig själv som känd dokumentärfilmare. Hon är karriärsugen, vill vara duktig. När hon väl fått ihop pengar till sitt första egna projekt kan inget gå fel. Filmen är i stort sett klar redan innan hon gjort den. Idén är att skildra en ung människa positiva syn på sin vardag i det forna Sovjetunionen. Hon kommer i kontakt med Nadja som bor i en förort med sin sjuka mormor som hon måste försörja. På helger och kvällar, när hon inte går i skolan, diskar hon på den lokala syltan. Hon lever ett kämpigt liv. Det finns inte många vägar därifrån. Drömmen om att bli självständig är avlägsen. Det mesta överskuggas av förfall, droger och kriminalitet. Självklart nappar hon på att få sin vardag filmad några veckor bara för att åtminstone någon gång få se sig själv som någon annan än den hon är. Men kanske kommer hon ångra sig? Vi får växelvis följa henne och Vendela.

Under resans gång upprepar Vendela dokumentärfilmarens mantra som hon lärt sig i skolan: lyssna, se och analysera. Aldrig prata, blunda eller acceptera. Filmen måste få gå sin egen väg. Ändå får hon allt svårare att hålla sig till dessa regler. Tålamodet tryter. Det är ju hennes film. Den måste bli som hon har tänkt sig. Tillslut blir hon irriterad och irrationell när hon inser att filmen kan bli ett misslyckande. Hennes egna värderingar och liv tar successivt över.

På så sätt handlar Skärvor av himlen om den oerfarne konstnären kontra verkligheten. Hon vill inte se de uppenbara problem som finns i den miljö hon befinner sig i, en gränslös hopplöshet där drömmarna endast kan förverkligas genom att resa mot väster. Det är inte det facit som Vendela har tänkt sig. Hon tvingas prata, lägga sig i och regissera. I själva verket blundar hon för den dokumentär som finns där, mellan tagningarna.

Maria Fagerberg skildrar det här bra, inledningsvis lär man känna Vendela som en ung wannabe som tror sig kunna erövra världen genom kameralinsen. Vi får möta en förort i öst. Det är på många sätt intressant, men också problematiskt, för det saknas nerv när berättelsen väl ska ta fart. Vändpunkterna är få och ibland omotiverade. Vendelas moraliska dilemman fördjupas inte. Många scener dras två gånger men ur olika perspektiv, det kan i sig ge driv till handlingen, men det gör också att tonen riskerar att bli sentimental, vilket den också blir. I mina ögon är därför den här berättelsen allt för tunn för att räcka till en hel roman. Maria Fagerbergs två tidigare böcker är både kortare, intensivare och mer stilsäkra. De lämnade mig allt annat än oberörd.