En ung pojke växer upp i den militaristiska Japan. Der är en kultur som dyrkar manlighet, styrka, skönhet och lojalitet. För pojken får dessa värden emellertid en annan dimension medan han kämpar med sin homosexuella läggning. Inte helt olikt, kan man invända, författarens egen situation, den unge Yukio Mishima. Psykologiskt är Demaskering en verklig modern […][...]

För öfvrigt äro japanerna världens mest artiga folk; de tilltala de besökande i det mest blomstrande och svulstiga språk, som européen har svårt att fatta; så t. ex. lydde en japanskas afskedshelsning till fröken Næss på följande sätt: ”Nippons gråtande dotter böjer som pilen sitt hufvud mot öster, emedan solen försvinner”. Nej, det här är […][...]

Örjan skrev en gång väldigt träffande om hur en novellsamling ska avnjutas som en ask praliner. I så fall är Icke brännbara sopor den där asken som man sparat långt sedan chokladen är slut för att man i något svagt ögonblick tänkte att den kunde vara bra att förvara småsaker i. Nu finns där en […][...]

I Sverige har manga, japanska tecknade serier, dykt upp i massor bara de senaste åren. I Japan har den långa anor. Det beror delvis på att det komplicerade skriftspråket krävde en annan tryckteknik där det inte var meningsfullt att skilja på bild och text på samma sätt som vi gjort. Men det är ändå tiden […][...]

”Kontakter mellan Sverige och Japan genom tiderna” är underrubriken på denna lilla bok. Det är möjligen en smula missvisande eftersom boken i princip bara tar upp svenska intryck av Japan. Många gubbar och fakta i form av årtal och platser blir det. ”Bilden av”-skildringar ska visserligen vara trendigt inom historieämnet, men här tar det sig […][...]

Två män förälskar sig i samma kvinna, den unga änkan Yasuko. Yasuko har efter maken död bott kvar hos sin svärmor Mieko Togano, en stor kulturpersonlighet och forskare vars sekreterare Yasuko också tjänstgör som. Snart känner de båda männen att Yasuko kanske bara är en bricka i svärmoderns planer. Bakom Miekos svala yta ruvar hon […][...]

”Det här är berättelsen om tre män vid namn Adolf.” Så börjar Osamu Tezukas världskrigsepos i serieform. En av männen är förstås Adolf Hitler. De andra två är tyskättade pojkar som växer upp i Kobe på 1930-talet, en judisk och en halvjapansk med en pappa som är tysk diplomat och högt uppsatt i nazistpartiet. Trots […][...]

Mikage har en efter en förlorat hela sin familj och står nu ensam i världen. Yuichis föräldrar är också döda, den ena mördas brutalt av en vansinnig stalker. Satsukis pojkvän har dött i en bilolycka och Hiiragi har förlorat sin bror och flickvän. En hel bunt unga människor tassar runt och försöker få rätsida på […][...]

Första gången jag träffade på Mumin var på en kompis födelsedagsfest i början av lågstadiet. På den tiden gick Mumin som populär tv-serie som vi då såg tillsammans. Mumin, Muminpappan, Muminmamman, Snorkfröken (Florence), Snusmumriken (Snufkin), Hattifnattarna (Nyoronyoro), Lilla My; vi småungar föll för alla de fluffsöta karaktärerna och sjöng seriens öppningsmelodi på vägen hem från […][...]

Hur recenserar man något man inte riktigt förstår? Det finns konstformer – modern dans och bildkonst till exempel – där det känns helt okej: man kan förstå något icke-verbalt på ett annat plan. När något är verbalt men icke-logiskt blir det svårare. Texten finns där, men undanflyr en. Det går inte att släppa att den […][...]