Julie Parsons specialitet ska vara lite extra morbida och psykopatiska mördare. På ett sätt vill man ju hoppas att mördare i gemen av naturen inte är särskilt friska men Parsons drar det till sin spets.

Anna hittar sin man David död i deras gemensamma hem. Stungen av bin till döds. Olyckshändelse eller mord? Till en början nöjer sig Anna med att konstatera att det verkar vara maximal otur men så småningom förstår hon att allt inte står rätt till.

Det visar sig att David inte alls var den man han utgav sig för att vara i deras äktenskap. Inget var överhuvudtaget som Anna trodde i deras gemensamma liv, David hade skulder upp över öronen och undan för undan förstår Anna att mannen hon gifte sig med var långt ifrån den man som deras vänner och hans släkt kände.

Som tur är dyker Matthew upp. Han får Anna att glömma delar av Davids svek och att börja våga tro på framtiden och kärleken igen. Matthew ordnar det mesta i Annas liv. Mer än hon själv förstår.

Julie Parsons har i Friargåvan åstadkommit en lättsmält kriminalroman med en genomgående otäck underton. Att lära känna mördaren från sida ett skapar en obehaglig känsla men förtar förstås en del av överraskningseffekten. Och som mördare betraktat är han faktiskt mer obehaglig än genomsnittet.

Men sedan saknas det en del. Mördaren är tyvärr den enda karaktären som man får en egentlig känsla för. Huvudpersonen Anna är märkligt slätstruken, hennes bästa kompis Billy snudd på lika konturlös och poliskaraktären Murray likaså intetsägande. Det är som om allt krut lagts på mördaren och resten av persongalleriet mest är där för syns skull. Och det gör att det mesta blir rätt platt.

Parsons knyter ihop säcken med en snygg rosett och nog är det en helt acceptabel läsning. Men det blir aldrig sådär riktigt spännande. Och det tycker jag att man kan begära av en deckare.