När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt

gnällde Björn Afzelius i "Ikaros" för en herrans massa år sedan. Det känns som ett lagom citat att inleda detta på.

Jessamy Harrison är åtta år, dotter till en brittisk man och en modern nigeriansk kvinna. Hennes hela liv är varken varken eller eller; hon är inte engelska, men som blir ännu tydligare när hon för första gången tillbringar en månad med sina nigerianska släktingar är hon inte afrikan heller. Hennes egen mor är i ena sekunden den framgångsrika romanförfattaren Sarah Harrison, och i nästa den traditionellt uppfostrade Adebisi Oyegbebi. Summa summarum är att Jess är en ganska osäker liten flicka som inte har så lätt att skaffa vänner, och inte sällan drabbas av rena panikanfall där hon bara vill skrika. Så när hon på sin morfars bakgård träffar en jämnårig flicka vid namn Titiola som vill vara vän med henne är hon naturligtvis glad – men hur lyckades Titiola följa med hem till England också? Och varför kan hon inte hindra Titiola från att skada människor hon själv retar sig på?

Just den där kluvenheten går igenom hela romanen; mellan brittiskt och nigerianskt, mellan ungt och gammalt, mellan verkligt och inbillat; den kan läsas både som en studie av en liten flicka på väg in i psykos, och som en skräckis om hur samma flicka blir hemsökt av en ond ande. Som det ofrånkomligen blir när något berättas ur ett barns synvinkel är gränsen mellan verkligt och overkligt flytande i bästa fall, och Oyeyemi ger oss aldrig facit; båda tolkningarna fungerar lika bra, och fanken vet egentligen vilken som är mest skrämmande. Trots epitetet "skräckroman" håller den sig otäckt nära verkligheten. Ett England (eller för den delen Europa) där varken barn eller föräldrar längre vet vilka gamla sanningar de kan hålla sig till. Där både lärare och barn ofta har icke-brittiska namn men fortfarande måste skriva patriotiska uppsatser om Sir Francis Drake. Och där barn då och då visar sig vara monster. Det är ett av de mest otäcka teman som finns i skräcklitteratur och -film – barnet som är så fullständigt fritt från moraliska spärrar att det utan att tänka sig för begår fruktansvärda handlingar; se på James Bulger eller Mary Bell samtidigt som ni ser på Michael Myers. Men samtidigt tillåts vi aldrig rycka på axlarna och säga att varken Jess eller hennes plågoandar – verkliga eller inte – helt enkelt är onda, punkt slut. Såna förenklingar hör kvällspressen till, en roman kan vara komplexare än så. Och det är Ikarosflickan.

Det blir ofrånkomligt att man höjer på ögonbrynen åt det faktum att Helen Oyeyemi skrev den här boken när hon fortfarande gick på gymnasiet, men va fanken, Mary Wollstonecraft Shelley var 19 när hon skrev Frankenstein. Och visst har den sina nybörjarfel: Jess har en tendens att bli lite väl brådmogen, några av bifigurerna verkar mer än lovligt korkade och Oyeyemi behöver gripa till åtminstone en deus ex machina för att hitta fram till slutet. Men jag sitter ändå och sträckläser den utan att kunna släppa sidan med blicken, och vill ett par gånger nästan hoppa av glädje över hur väl det hänger ihop. Ikarosflickan är en fenomenalt lovande debut, och kan en del av de klumpigare fogarna slipas bort till nästa gång kan vi ha en stor författare i Helen Oyeyemi.