Det har onekligen varit en spännande Nobelprisvecka. Först kom Knut Ahnlunds oerhört töntiga så kallade avhopp. (Jag menar ”Jag var officiellt med och beslutade om priset, men nu ett år senare har jag faktiskt läst författaren i fråga och nu ångrar jag mig” – i vilken värld är det något annat än ett pinsamt erkännande man borde ha vett att tala tyst om?) Och så själva nedräkningen. Det är alltid spännande. Spekulationerna i tv-sofforna, förhoppningarna på förlag och bibliotek. Och även om man tycker att det är lite fånigt så sitter man ändå där klistrad. Visst är det på många sätt bokvärldens Melodifestival.

Det här året förde med sig stor förvåning – ”Vadå, nu måste jag hört fel, det där vet jag ju faktiskt vem det är?” – och en hel del glädje. Dramatiken kan definitivt behöva alla lyft den kan få. Och Pinters generation är en oerhört viktig och livskraftig del av dramatikens samtidshistoria som är både tematiskt relevant och som spelas på teatrarna.

Samtidigt känns det i Nobelprissammanhang mer som ett litteraturhistoriskt ställningstagande än som ett aktuellt författarskap.

Redan i tv-sofforna i morse fälldes kommentaren ”Lever han än?” och det summerar ganska fint problemet. Naturligtvis måste en författare som får priset ha hunnit visa vad han går för. Däremot vore det roligare om den viktigaste och mest erkända delen av författarskapet låg åtminstone några decennier närmare i tiden. Kanske är det till och med så att han, av en fantastiskt bra och viktig dramatikergeneration, är en av de få som fortfarande lever?

Det är emellertid långt ifrån det största irritationsmomentet. Det rör istället snacket runt omkring. Bara det faktum att ingen av SVT:s inkallade litteraturexperter har något vettigt att säga om Pinter talar sitt tydliga språk. Björn Linnell, kulturjournalist, ordförande i Svenska PEN m m, står och svamlar och kan inte komma på ett enda verk. Förläggaren och Nobelprisgurun Dorotea Bromberg säger sig vara besviken. En dramatiker är ju inget som angår varken bokhandlare eller förlag. Dramatik hör ju inte till den egentliga litteraturen. Men teatrarna kanske är glada. För det första: vad fan?! För det andra: och vems fel är det?

Den svenska utgivningen av aktuell dramatik i bokform har länge varit rent patetisk. Det är visserligen en av de allra mest läsvärda litteraturformerna, om ni frågar mig, men utgivningen är i det närmaste obefintlig. Enstaka titlar ges ut av de små förlagen – som Teatertidningens lilla satsning på riktigt bra samtidsdramatik eller Schultz fantastiska tegelsten med Staffan Göthes samlade verk. De stora förlagen däremot har i stort sätt inte haft en adekvat dramatikutgivning sedan 1960-talet. Istället för att satsa på att lyfta fram en spännande genre som hyser många av litteraturens allra bästa verk väljer man att skala bort allt som inte redan säljer sig själv och marknadsföra bara det som alla redan känner till.

Inte undra på att Svenska Akademien inte är bättre uppdaterad.