Jag har absolut inget till övers för viftandet med gamla dammiga författare om det inte kan understrykas att de är användbara och livskraftiga också idag. På så sätt har jag ett ganska krasst bruksperspektiv på litteratur. Det perspektivet snarare underbygger än stjälper mitt underbart nördiga förhållande till William Shakespeare. En dramatiker med större bruksvärde i vardagen får man leta efter och jag måste ibland bita mig själv i fingrarna för att inte ständigt gå runt med ett par av Ordfronts toksnygga och bra Shakespeare-pocketar lite varstans i väskor och fickor.

Den underbart ödesmättade Macbeth hör förstås till favoriterna. Långt innan jag begrep så mycket av diktatorns psykologi var jag oändligt förtjust i häxorna. Jag kan inte riktigt förklara varför, men med sina lömska profetior styr de maktfullkomligt hela pjäsen, och de ger intryck av att göra det enbart för sitt höga nöjes skull. Med sin makt över Macbeths öde och sina långa, glatt äckliga ramsor är de på något sätt helt förtjusande.

Men psykologin är mäktig. Och ständigt aktuell. Den äregirige men fege Macbeth som sniker åt sig makten bara för ett liv i ständig paranoia, egenhändigt instängd i en eskalerande våldsspiral. Den pådrivande lady Macbeth, på ytan så handlingskraftig, men av samvetet söndersliten inifrån. Människorna omkring, upprorsmännen, offren, tjänarna som tassar runt despoten. Dem det kvittar lika vem som sitter på tronen.

Och så själva texten. Ingen kan vara på en gång brutal, poetisk och vulgär som Shakespeare. Även om man i de mest bevingade orden kan sakna det storslagna i den gamla Hagberg-översättningen fångar Göran O Eriksson denna fantastiska förmåga bättre än någon. Hans översättning är utan tvivel både den mest texttrogna och den mest spelvänliga. Att spela Hagbergs Shakespeare utan att hemfalla åt pompöst reciterande är trots allt nästan omöjligt. Med Eriksson kan vi smidigt komma över tidsbarriären – en berömd engelsk regissör har sagt att han faktiskt hellre sätter upp Shakespeare översatt på grund av detta – och få en känsla av hur texten fungerade i sitt originalsammanhang.

Så vitt man vet hade teatern på Shakespeares tid betydligt större genomslag som folknöje än idag. Med Göran O Erikssons lättbegripliga och underhållande översättningar – och Shakespeares genialiska känsla för det både höga och låga i mänsklighetens alla vansinniga känslor och intriger – finns egentligen ingen anledning varför den inte skulle kunna ha det nu också. Iscensättningsmöjligheterna är enorma, man kan aldrig se en och samma pjäs i för många uppsättningar, och temana är, på gott och ont, otroligt aktuella. Faktiskt är det svårt att tänka sig någon form av mänsklig tillvaro där de inte skulle vara det.

Macbeth är dessutom en ovanligt koncentrerad pjäs (för att vara Shakespeare). Här finns mindre bihandlingar än i komedierna, även om komiska inslag inte saknas. En och annan vulgär femminutersentré finns även här, och det hör förstås till dramatikerns styrkor: att alltid kunna se det komiska också i det tragiska, det tragiska i det komiska. Franskklassicisterna hatade honom som bekant, och det är, om du frågar mig det finaste omdöme man kan få från de träbockarna. Långt ifrån idiotiskt stela enheter är Shakespeares texter skoningslöst, vildsint mänskliga.