Recension

: Körflickorna
Körflickorna Alan Warner
2002
Månpocket
3/10

I vinet, ölen och tequilan sanningen

Utgiven 2002
ISBN 9170010773
Sidor 444
Orginaltitel The Sopranos
Först utgiven 1998

Om författaren

Alan Warner är född 1964 i staden Oban i västra Skottland. Vid 16 års ålder slutade han skolan och började arbeta. Idag bor han i Edinburgh. ”Morvern Callar” är hans första publicering. Efter ”Vanvettslandet” kom ”The Sopranos” med vilken han definitivt skapade sig ett namn i den anglosaxiska litteraturen.

Sök efter boken

Att det överhuvudtaget blev aktuellt att läsa Alan Warners Körflickorna, en roman om hur en katolsk flickkör från Skottland på besök i London för en körsångstävling, tar chansen att leva ut sin frihetslängtan i shopping- och barrundor, är främst Lotta Kühlhorns bedrift. Det rena, smarta omslaget fick mig att glömma all den besvikelse som följt på mina tidigare försök att läsa och uppskatta Alan Warner. Morvern Callar lämnade mig oberörd, och Vanvettslandet så likgiltig att jag faktiskt inte kan minnas om jag avslutade den eller inte.

Körflickorna är en ganska simpel roman. Simpel för att den är så fruktansvärt förutsägbar. Och simpel för att allt frossande i sprit- och ölsortskatalogiserande gör läsaren överlycklig varje gång det finns en tillstymmelse till framåtrörelse i berättelsen.

Vi har alltså ett antal förment katolska körflickor på resa mot en körtävling i London. Men istället för att ladda för tävlingen ägnar de sig åt att dricka alkohol, spy och shoppa kläder, vilket slutar i en upplösning där själva uppträdandet rinner ut i sanden. Men då har ju faktiskt några av flickorna verkligen lärt känna varandra. Pratat om hur jobbigt allt är ibland i den lilla inskränkta staden och symboliskt råkat kräkas över skoluniformen och därtill tillhörande föräldrageneration. Det är prima uppror det.

Man kan fråga sig vad Warner egentligen har för syfte med att skriva en bok om hur unga skottska körtjejer super skallarna av sig i London. Ska vi uppröras? Ska vi imponeras av den flit med vilken den medelålders Warner försöker skapa autentiska ungdomar genom att skriva dialogen från höften, utan anföringstecken och spetsa anrättningen med tidstypiska markörer, där alla jeansmärken och låttitlar riskerar att göra boken spännande för kommande generationer som också vill shoppa och dricka sig fria från sina föräldrar?

Nej, det ska vi inte göra.

Vad vi ska göra är att avstå från dumma romaner som denna. Den är inte rolig, inte spännande och varken inspirerande eller avskräckande för världens unga hjältar.

Vi ska avstå. Och Lotta Kühlhorn ska sluta skapa fyndiga omslag åt böcker som inte förtjänar det.

Rikard Liljenskog

Publicerad: 2005-09-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-06 17:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1751

2 kommentarer

Nog var det ett fyndigt omslag alltid! Men samtidigt en subtil varning…. det är fin humor!

P Oregistrerad 2005-09-05 07:34
 

Det här är en helt fantastisk roman, förstår inte alls betygsättningen. Men kan tänka mig att översättningen har varit svår (läste den p engelska) – skotsk ungdomsslang. Tjejerna skildras på ett fantastiskt sätt – de får växa fram och samtidigt målas deras desperation upp för en när man inser efter hand att de aldrig kommer komma någon vart i sina liv – och vet om det… Skitbra läsning om än omskakande! (Dessutom är det inte London de åker till va? Utan Edinburgh eller Glasgow.)

Micke Oregistrerad 2006-02-14 21:44
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?